Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1870, sida 2

den tyngre. Och bönens ord, som hon framhviskade i detta ögonblick af ytterlig förtviflan, kommo åter till henne med det mod, som höll på att svigta. Hon reste sig upp och såg med flammande blick på sin bödel. — Nej! — sade hon med fast stämma — jag väljer döden äfven under denna skepnad. Då sprang Jost fram och grep henne om armen och förde henne till midten af rummet, der han kastade öfver henne en lång, fotsid kappa. Nan omkring hennes mun band han en hopviken uk. — Hästarne vänta — hväste han i hennes öra — vi skola i detta ögonblick sitta upp och rida raka vägen till Hjuleborg! Ännu fastare grep hans hand om hennes armled och så lemnade de fängelset. I den skumma hvalfgången mötte någon, som häftigt men tyst yttrade: — Guds vän! — Tranan! — svarade Jost. — I gjorden nu bäst att vända om — yttrade den hviskande stämman, herr Thord är uppe hos herr Thure... Riddaren skälfde till och Iliana led de förfärligaste qval. Hon såg en säker och oundviklig död framför sig, och denna död skulle komma öfver henne långsamt och tyst, som om hon nedsänktes tum för tum i det djupa hafvet, och hon hade försonat sig med denna död, hon hade mod att se honom i ögat, och hon var redan i förkänslan af denna förfärliga tillintetgörelse, känslolös för lifvet och dess fröjder. Då hörde hon med ens liksom i sjelfva drunknandets ögonblick en röst hviska, att hennes räddare var henne nära, ock med den blixtsnabbt återvaknande kärleken