Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 3

garna i de särskilda läroämnena nedsattes och följaktligen det för asgångsexamen bestämda kunskapsmått minskades. I afseende på reallinien gjorde sig den åsigt nästan utan motsägelse gällande, att undervisningstiden borde förkortas. De flesta tycktes anse, att undervisningen ej borde sträckas längre, än att den motsvarade hvad för nuvarande sjette klassen vore föreskrifvet. Att förhållandet för närvarande ej vore sådant, som det borde vara, visade sig också af det ringa antalet lärjungar i de högre klasserna på denna linea. Klart vore, att 20 å 21 år, som nu utgjorde medelåldern vid afgångsexamen, vore en allt för sen ålder till inträde i det praktiska lifvet eller derför beräknade tillämpningsskolor. Somliga ville sätta realbildningens afslutande ännu tidigare (t. ex. ungefär vid 5:te klassens slut). Beträffande den klassiska linien voro meningarna mera delade. Man tycktes dock förena sig om önskvärdheten deraf, att åldern vid afgångsexamen blefve något lägre än nu, hvarvid likväl påpekades, att åldern vid inträdet i läroverkets särskilda klagser ofta vore väl hög och långt öfver den normala. Emellertid lemnade ynglingarna pu läroverken i allmänhet ingalunda sednare än förr, särskildt för 20 å 30 år sedan, då de till akademien afgående voro temligen gamla. För öfrigt framhölls af en och annan, att kunskapsmåttet för den klassiska linien, med afseende på dess ändamål, icke borde sättas för lågt, om ock fordringarna kunde något förminskas. Ett par talare menade, att en inskränkning at ämnenas antal, likasom af kurserna vore oundgängligen nödvändig för att förekomma öfveransträngning och bereda ynglingarna möjlighet att tillräckligt tidigt utgå ur läroverket. Så borde i de nedra klasserna icke läsas mer än ett eller på sin höjd två språk, och i sistnämnda fall af det ena blott det allmännaste inhemtas. 5:e frågan: Har den öfvertyllnad, som vållats at sammanförande i samma läroverk af så väl skola och gymnasium som ock af båda bildningslinierna, åstadkommit, att disciplinen icke alltid kunnat nöjaktigt öfvervakas? Och har denna förening derjemte vi menlig för undervisningen, särdeles å reala li Beträffande 2.a momentet at denna fråga ansågs svaret böra Vlifva ett obetingadt ja, hvilket redan framgått af öfverläggnivgen rörande föregående punkter. Den i 1:a momentet framstälda frågan besvarades deremot med nej, i det att man temligen enstämmigt ansåg, att sammanförande af skola och gymnasium samt af de båda bildningslinierna ej omöjliggjort nöjaktigt öfv nde af disciplinen. om ocli när denna icke varit så god, som man bade skäl att önska, hade detta berott på andra omständigheter, bland hvilka det stora lärjungeantalet vid vissa läroverk, såsom försvårande den personliga beröringen emellan rektor och lärare å ena samt lärjungarna å andra sidan, väl förtjenade att nämnas.