Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 augusti 1870, sida 1

innehåll, men det glada lifvet fortsattes ändå, dels emedan man var öfvertygad om, att konungen skulle snart återkomma, dels ock emedan man nu ansåg sig behöfva söka styrka i bägaren under afvaktan på en fiende, som de i sjelfva verket aldrig trodde sig skola få se framför Lödöse vallgraf. Det var om natten, som Thord nalkades staden i det förfärligaste väder. Regnet strömmade ned från himmelen, och stormen tjöt med en styrka, som om han haft i sinnet att vältra hela Nordsjön upp öfver Sveriges land. Men fram gick det genom den mörka ratten, fast regnet piskade ryttarne i ögonen och man knappast kunde se eller höra sin närma-te man. I dagningen fick man sigte på sjelfva staden. Ingen syntes till på vallarne. Man tycktes der inom sofva den tryggaste sömn, som om man lefvat i den djupaste fred. — Fram, kung Carls män! — ropade Thord och svängde sitt svärd, i det han med lösa tyglar sträckte af mot staden. Och svennerne följde. Vid stadsporten lät Thord sin hornbläsare gifva tecken, och gesast började anfallet. Der och hvar framtittade en yrvaken dansk, men innan fienden hann tänka på något försvar, hade ett par at Tnords svenner kommit öfver vallen in i staden och öppnat porten, och den svenske marsken red in med hela sin skara. Aila danskarne blefvo fangne, och ett stort byte togs, bestående af hästar, bössor, harnesk, mat och andra varor. Så fort fångarne blifvit förde i säkert förvar och vakter blifvit utsatte, företogs delningen af bytet, hvarpå så väl Thord och Nils som de öfrige fingo tillfredsställa hunger och törst samt förskaffa sig en välbehöflig hvila. Marsken sjelf tog jemte Nils Sture in i det bus, som konungen sjelf bebott, och der funno de allt i samma skick, som när det lemnades af ko