Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1870, sida 3

ga; alltså afkunnas detsamma första, andra och tredje gangen, och ifall ingen har dervid pågot att påminna, så kommer vigseln genast att gå för sig. Derpå satte han buteljen för munnen och wömde den i botten samt kastade den sedan ut genom fönstret. Kaptenen lät icke märka något under middagen; men så fort den var slut, tog han daggen i handen och ropade kajutvakten upp på däck. ,Hör på, Pehr, sade han, jag har något roligt att tala om för dig. Jag har lust att gifta bort dig. Såå, säger kapten det? svarade gossen plirande på daggen. ,Ja, hör på bara. Allt skall gå i sin ordning. Denna föreställda personen, Pehr Törstig, född i Sigtuna, skall blifva förlofvad med jungfru Barbara Karbas, född i Petersburg, hvilket härmed första, andra och tredje gången förkunnas, och ifall ingen har dervid något att påminna, kommer vigseln genast att gå för sig. Derpå lyfte han upp armen, i tanka att genast fullborda giftermålet. ,Håll kapten! ropade gossen, ,jag förbjuder sjelf lysningen. , Hvad för slag? Har du icke ingått äktenskap med mina vinbuteljer2 o. men när kaptev vet det, vet kapten också, att allt gick i sin ordning. Ilvarför förbjöd kapten icke lysningen, så hade det ej blitvit någon vigsel af. Ilärät kunde kaptenen icke sannat än skratta, hvadan Pehr fick förlåtelse, med vilkor likväl, att aldrig mera tänka på jungfru Rosina Muscat, ty då skulle vigseln med jungfru Barbara Karbas bli så eftertrycklig, att ban aldrig skulle glömma sin bröllopsdag. Fotograferad chäs. Finlands officiela tidning meddelar efter Ilmarinen följande: Då storfurstinuan Maria med sina unga bröder för ett par veckor sedan besökte Imatra, hade vid forssen samlat sig en betydlig mängd menniskor, äl herrskaper, som isynnerhet allmoge, hvilka med lifliga hurrarop helsade de höga resande och med förtjusning betraktade den unga kejsaredottern medan hon åsåg det mäktiga vattenfallet. Då de höga resanderne landvägen färdades från Imatra till Lauritsala, för att derifrån med ångare återvända till Wiborg, bade allmoge samlat sig längs vägen, för det mesta försedd med alla slags bär, som de erbjödo åt storfurstinnan och storfurstarne, samt äfven kastade in i ekipaget, då de icke kunde slippa tillräckligt nära för att räcka dem, och då de resande kommo till Lauritsala, mottogos de af traktens unga tärror, som strödde blommor på deras väg. , Visst är allt detta mycket vackert, menar väl läsaren, ,men icke finnes häri någon fotograterad chäs. Jo, just häri finnes den, ty från Imatra till Lauritsala åkte storfurstinnan i cbäs, och just denna chäs bar blifvit fotograferad. Länsmannen i Ruokolaks, som a tjenstens vägnar infunnit sig vid Imatra, hade kommit dit i en prydlig chäs med plats för fyra personer. De höga resande blefvo så förtjusta i denna chäs, att de med den färdades från Imatra till Lauritsala. Afven länsmannen fick äran att sitta upp i chäsen, men enligt hans berättelse, höll storfurstinnan sjelf tyglarne. Framkomne till Lauritsala skänkte storfurstinnan åt länsmannen ett dyrbart fickur af guld, till vedermäle af hennes ynnest för hans tjenster. och lät honom gå, men den beqväma chäsen tyckes hon icke hafva glömt, ty nägra dagar efter de höga personernas afresa kom från S:t Petersburg befallning att taga en fotografisk afbildning af länsmannens i Roukolaks chäs, emedan H. M. Kejsaren vill förvara den såsom en afbild at finska fordon och såsom minne af hans barns resa. Och så blef chäsen fotograferad, med förspänd bäst och fyra personer sittande i densamma.