Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1870, sida 3

Blandade mben Uppbrunnct skepp. Ett den 20 Juni till Montevidev ankommei Iranskt barkskepp medförde underrättelse om en på höjden af Rio Janeiro timad, fruktansvard brand, som öfvergått det italienska burkskeppet Maria Barrabino. i etta var destineradt trån Gerua till Montevideo samt hade 130 passagerare och 21 mans besättning ombord. Elden utbröt den 26 Maj om attonen klockan 10 i köksskor tenen och spred sig hastigt till några hundra sammanbundna stolar, som utgjorde däckslast, hvarefter elden med rasande hastighet utbredde sig öfver hela skeppet. Förgatves voro alla ansträngningar att klargöra pumpar och släckningsredskap: en panisk skräck hade bemaktigat sig pussagerare och manskap. Det var den 27 på morgonen kl. 9, som det franska skeppet Adele och Louise styrde till det brinnande fartyget, räddade 18 personer ur vattnet, bland hvilka kaptenen och 3 man af besättningen, samt sednare upptog 10 personer, som blifvit räddade af den under tiden anlända engelska skonerten Mary (destinerad London—Australien); 21 raddade medsördes af barken Caldera; de förolyckades antal beiöpte sig sålunda till 102 personer. En i Buenos Ayres utkommande tysk tidning berättar följande scen ur detta fruktansvärda drama: Förskrackelsen var panisk, alla störtade till båtarne, som vid det hafrigza nedfiraudet och de räddniugsshkandes våldsamma tillopp kamrade Några fruntmm: er kastade sig öfver relingen i hafvet, räddade sig undan lågorna tor att omkomma i vågorna, några hängde i tåg och kettingar ötver fartygets bog, elden fattade 1 deras kläder, deras lenuuar för brändes, men till sista ögonblicket höl10 de olyckliga sig fast; fruktan för hatvet var hos dem s are än de smärtor elden förorsakade. Till slut fanns endast en båt qvar; de öfriga, som blifvit af passagerarne på ett o:örståndigt sätt lösgjorda, drefvo med kölen i vädret omkring på nasvet, och äfven den sista hade redan fattat eld vid ena sidan. Qvartermästaren sprang fram för att nedfira den; genast störtade väl femtio ursinniga menniskor efter honom, det uppstod en rasande kamp, eu sådan tyngd förmådde den i luften svätvande båtens plankor icke uthärda, den bräcktes, och de, som befunno sig i densamma, dels föllo i hatvet, dels höllo sig fast vid plankorna, till dess krafterna ötvergåfvo dem och ätven de funno sin graf i det våta djupet. Skeppet hade under tiden brunnit allt längre ned; de sista af manskapet mäste ötvergifva det. Fasthållande sig vid en bjelke, mellan spillror och simmande i kamp med vågorna, det hela skarpt belyst af den från det brinnande skeppsskrofvet uppstigande eldbrasan, tillbragte de olyckliga fyra förfärliga timmar, innan det lyckades den till hjelp faamskyndande franska skonertens besättning att uppfis dem. Angående kaptenens förhällande äro uppgifterna motsägande; undersökning är inledd. Lysning på sjön. En sjökapten hade i sin kajuta ett skåp med fina viner för eget behof. En gång, då det föll honom in att se efter sitt lilla förråd, tyckte han att det selade vida mer, än han visste sig hafva druckit. Närmaste misstanken föll naturligtvis på kajutvakten, såsom den der oftare än nåzon annan bland besättningen bade sina vägar i kajutan. För att få reda härpå, gömde han sig en dag bakom dörren, medan gossen dukade bordet. Kajutvakten kom och gick, sedan bordet var i ordning, fram till vinskåpet, tog fram en butelj och sade för sig sjelf: ,Som jag, Pehr Törstig, född i Sigtuna, är sinnad ingå ett kristligt äkta förbund med jungfru Rosina Muscat, tödd i Mala