Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1870, sida 2

5 Set med tängarne inträffade, stodo omkring 5.000 3 menniskor innanför staketet, tätt utmed skenorna; en massa gatpojkar bland dem. Ett förskräckligt. men glådtigt och godlynt hurrande mottog det t I franska infanteriets röda vidbyxor och turcos blåa drägt. I hvarje vagn var en preussisk soldat trån , settdera af de två regementen, som stormade Gaisr berg (getkullen) vid Weissenburg, med kasken prydd af gröna qvistar. Fransmännen sutto till Vien del nedhukade, men deras sällskapare tillsade rjdem att resa sig upp och visa sin vördnad för Ihufvudstadens befolkning. Under det de sakta oro förbi framför mig, undersökte jag uttrycket i deras ansigten. Det var merendels en skygg nyfikenhet och förlägenhet icke utan en blandning af stolthet, som i dem uttalade sig. Naturligtvis r kunde de icke förstå, hvad folket i en obeskriflig förvirring och blandning af röster ropade till dem; I men gatpojkarnes outsägligt komiska grin, der de bl sntto på hvarandras axlar, gat dem i alla händelSer en antydning derom. Till slut fick ett lyckadt tillrop öfverhanden, för hvilket någon hade försett gatpojkarne med den nödvändiga franskan, och som riktades till hvarje turco eller z; tak:sten af Les Lampions. Les chats! les chats! Hvar äro kattungarne? hade blifvit de ungdomI liga rösternas älsklingsomqväde. Det märktes lätt, satt hos pojkarne fransmännen långt ifrån att ansses som ö ermodiga och förödmjukade fiender i voro ytterligt populära. Inom få minuter hade pojkskarans tygellösa munterhet meddelat sig till fransmännen sjelfva med undantag af officerarne, hvilka dolde sig i det inre af sina forsta-klassvagnar. Jag lemnade de unga damerna, i det de snäckte in förfriskande drycker till Syd-Frankrikes och Atlas gulbruna söner, och lät min droska följa spåret af den cirkelkrökta jernbana. på hvilken tuget skulle gå fram till östra linien. Denna cirkelJernväg i jemnhöjd med vägen har under tidernas lopp blifvit inhägnad af hus och är nu i sjelfva svecket en gatujernväg. Täta massor af folk stodo lanas utmed den. Till slut upphans jag af tåget och lät det gå förbi. Men huru dess utseende hade förändrats! Det såg ut, som intet bantåg förr hade sett ut. Fångarnes förtrolighet med pojkarne nade blifvit fullkomlig; skaror af de senare bade krupit in i vagnarne och sutto mellan fransmäni nens och afrikanarnes knän med deras fältmössor på bufvudet. Åtskilliga hade försett sig med katstor. De, som icke kunde komma in i de öfversyllda vagnarne, hade klättrat upp på deras tak, der de roade sig med att stå på hufvudet och sparka med benen. Det fanns inga trappsteg, inga stramskjutande kanter, der ej pojkar sutto. Sedt på afstånd hade tåget utseende at en buddhaistisk safgudabild med tusentals ben och armar framskjusdande i oräkneliga riktningar. Der var en ung, högvaxt, köttig, skägglös arab med vacker hy och lett utmärkt vackert ansigte, hvilken väckte allmän uppmärksamhet, emedan ban såg ut alldeles som en qvinna. Folket trodde i sjelfva verket att han verkligen var en qvinna, och fruntimren hade i begåfvat honom med en solfjäder, med hvilken han oupphörligt fläktade sig under det mest ärkekoketta Icende, uppenbarligen van vid att hafva skämtan med allmänheten. Jag hann östra bangården en kort stund före tåget och kunde endast med största svårighet komma in till följd af de sosantliga folkmassor, hvaraf den omgats. Den tätt befolkade omgitningen, sätet för den berlinyltilhverkningen, hade ditsändt ännu större sor än de, som syntes i den vestra staden. vågar att der voro icke mindre än anenniskor inom bangården. Ätven den stora platsen för fångarnes bespisning var ö full, hvarigenom dessas gång till deras plat ytterligt försvärad. De största bemödanden gjorI des af polisen — men förgäfves Endast öfvertalningsförmägan hos de damer, som här presiderade, kunde förmå hopen att ge vika. Fångarne fingo var sin stor skål med bouillon au ris, mera än Is sb. kokt kött, bröd och ost, en halfbutelj bier ch en cigarr, allting, jag smakade derpå sjelf, af sta qvalitet. Då SO hade varit väntade i stället för 590, kunde den starkaste aptit blifva mättad. Då måltiden var slutad, tvo damerna åt Angarne bretkort att tillskrifva sina vänner, med öfte, att brelven skulle med säkerhet blitva ombesörjda, antingen till franska högqvarteren eller kte öfver Brässel. Ett större antal fransmän, n man väntat, kunde skrifva; för den, som cj kunde det, skrefvo kamraterna. Det var f fransmännen ytterst behagligt att blifva uppassade af så många vackra och eleganta damer, hvilka alla talte flytande fransyska. När damerna kommo till en turco helsade honom med: ,,Salem Alelkufrn! och det förvånade svaret: ,,.Aleikum Salem! gass med handen på hjertat. De tyska soldater, som åtföljde fåugarne, voro entusiastiska i sitt berömmande af den tapperhet, hvarmed hade kämpat, efter det Gaisberg blifvit stormadt. De utpekade 14 män, tillhörande 74:de linieregementet, som utgjorde hela återstoden af regementet, lemnadt på bataljfältet, men vägrande att gifva sig, fortsättande striden med bajonetten sedan ammunitionen tagit slut. Då preussarne icke ville döda dem, rusade de i en massa uppå dem och slog dem till marken efter brottning. ,, Vi haf sökt doden, sade den ene till mig, såsom vår öfverste, såsom vår general, hvars häst ni ser der. Bantaget medförde verkligen general Douais häst. yFråga honom, sade en preussisk soldat, rhvad han tror vara orsak till, att de blefvo öfvermannade Det var en skarpsinnig fråga, och i den intelligente och väl uppfostrade fransmannens svar låg historien om hela kriget. Det lydde: ,, Vi )! voro för tå till antalet. Vi hade på en framskjuten post hvarken kavalleri eller tillräckligt artilleri hos oss, och till slut saknade vi ammunition. ,.Det är saken, sade preussaren, ,.fråga honom, huru många patroner han fätt-. Åttio var sransmannens svar. Så säg honom nu, att jag, som endast hade sextio, hade fyrtiofem qvar, är jag tog honom; och säg honom, att en armäcs yrka består i mån och patroner, och att det att Juta bort åttio skott är just detsamma som att förlora en man. De tillfogade oss en mycket allvarsam skada i början — vårt regemente förlorade 600 man — men på bekostnad af så många skott, att vi visste, det de voro mera försvagade än vi Då detta var utveckladt för franswannen, sade han: ,Jag vet det nog, men för sent. Vi hafva aldrig förr stridit med sådana trupper som edra. Vi fingo ej skärmytsla någon längre tid, hvilket vi äro vana vid. De flesta bland fångarne togos skärmytslande i en terrängfördjupning, som bildade deras betäckning, och der de afskuros genom preussarnes snabba och sammanhängande anmarsch. Med afseende På sin egen tapperhet betraktade vår reserv det alls icke såsom någon tapperhet utan helt enkelt som fullsörandet af en mycket oangenäm pligt, icke tullt Så oangenam. till exempel, som att blifva laglig rmyndare för ett fattigt barn eller vittne i en rättegång men nära på så. Att de måste slåss med fransmännen, när de väl fördes mot dem, är jeltklart; ty hvarför äro de tyskar? Under det fångarne ännu höllo på att hvila och vederqvicka sig vid östra bangården, förde teleaten till Berlin nyheten om en andra ännu örre seger at kronprinsen vid Wörth öfver Mac Mahons hela armå och om Saarbrickens återtagande af general Steinmetz trupper. En tredje, ! vid eller nära Bitche, af trupperna under prins l Friedrich Carl förmodade man på förhand, men k som det snart blef bekant, att hela franska arj b — — — — — — UD —-BABC.— — — måen befann sig på återtåg, uppenbarligen för att tid och rum att återupphjelpa sin splittrade ront och för att undvika att blifva upprullad genom sidoansallet på östra flygeln, hade detta hopp h dedragits. Trupperna under prins Friedrich Carlsi sal äro afgjordt de bästa i hela tyska bären t och hafva uppenbarligen sparats för sammanarabb-b singarne med franska centern och de franska barlena, centerns reserv. Somliga af dessa män ko 9 na från ett område, som har varit den preussisk. nonarkiens vagga. En enda liten stad, Ruppin, I var frambragt dussintals af de ryktbaraste preusiska generalerna under de sednaste två ärhun-r iradena. S En krigskorrespondents äfventyr. Pariserpressen har lidit stora föriuster å slagfälten. Förre krigsministern Leoeuf förbjöd tidningskorrespondenter att sfh tfölja armöen, men de kommo trots för-II udet och emottogos af officerare och sol-h ater så bjertligt, att de trots förbudet unde stanna qvar. Armen visste, att sar on i det offentliga ordets män eger vän-m er, som för nationen åskådliggöra dess edrifter och lidanden. Flere af desse si län hafva fallit nå valnlatennaa Ho oc