Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 2

Ett liknande påbud beträffande Paris skulle helt visst icke i första rummet drabba de tyska familjerna, hvilka, till följd af tyskarnes arbetsamhet och sparsamhet, lära i allmänhet vara ganska bergade. Men det skulle drabba så mycket mer massan af den franska urbetarebefolkningen, och detta på ett sätt, som gör ett sådant påbud helt enkelt outförbart, ett förhållande, som visar det fåvitska i att befästa en stad med så många innevånare, hvilket måste inses at enhvar, till trots af hr Thiers alla planer att proviantera den ofantliga franska hufvudstaden och hans vilda plan att ödelägga de herrliga trakterna utanför staden. Det är också tydligt, att häri icke legat någon grund för tyskarnes fördrifvande, utan att detta steg, om det kommer till stånd, dikterats uteslutande af nationalhatet, hvilket fått en särskild näring i fruktan för det mycket omtalade spioneriet. Men, såsom sagdt, det är ej om utdrifvandet från Paris vi talat, utan om utdrifvandet ur Frankrike af hela denna stora tyska betolkning, som riktat landet med sin idoghet, och vi vidhålla den åsigten att ett sådant steg vore för Frankrike en omätlig förlust. I öfrigt tyckes man i detta land glömma, att tyskarne äro i tillfälle att utöfva fruktansvärda repressalier mot hvarje misshandling, som drabbar deras landsmän, enär många tusen franska fångar äro i deras händer. Vi hoppas likväl alt man icke skall vilja hämnas en regerings våldshandlingar på personer, som äro derför alldeles främmande. Aftonbladet talar om att man i Tyskland behandlat hemresande fransmän, till och med franska qvinnor och barn, med förtärlig rähetk. Besynnerligt nog hafva vi derom ej läst ett enda ord, vare sig i bref till engelska tidningar eller i sjelfva de franska tidningar, som stå till vårt förfogande, oaktadt dessa väl ej skulle underlåtit att omnämna sådana handlingar. Tvertom anföra engelska tidningar, hurusom till och med de franska krigsfångarne blifvit behandlade i Tyskland, och särskildt i Berlin, med ej blott den humanitet, som vår tid kräfver, utan till och med vänlighet. Vi uppfordra således Aftonbladet att anföra något faktum, hvarpå det stöder denna sin nya och skymfliga anklagelse. Men det lärer väl gå här såsom i fråga om kapareväsendet, att bevisen komma att saknas, utan att A.-B. fördenskull finner sig besväradt eller manadt att återtaga sin beskyllning. Det vore en tröst att kunna få ställa ett sådant beteende på, galenskapens räkning; nu befara vi att det tyvärr bar en källa som ligger djupare, men är vida — sämre. Vi hänvisa i öfrigt, beträffaade behandlingen af de franska fångarne, till en annan uppsats i dagens blad. i en sak äro vi skyldige atterkänna ett förbiseende. Då vi häromdagen, vid frågan om det lilla kreditivets lyftande, fästade oss vid A.-B:s tal om vigten för Sverige att kunna erbjuda en god krigshamn åt en allierad, som ville räcka oss en hbjelpsam hand i nödens stund, hade vi förbisett när citationen slutade, och tillskrefvo A.-B. dessa ord, hvilka tidningen anfört ur ett tal af krigsministern vid 1868 års riksdag. Detta förbiseende, som vi erkänna och beriktiga, förändrar dock ingenting i saken, ty när Artonbladet för den tidpunkt, som nu äri ne, anför dessa ord, hvilka voro talade under helt andra förhållanden, och anför dem såsom försvar för det nu beslutade lyftandet af det lilla kreditivet, så innebär dess tal ingenting mer eller mindre, än att vi skulle ställa Karlskrona i ordning, för att kunna erbjuda denna hamn åt den ende allierade Aftonbladet godkänner, nemligen Frankrike, och detta midt under den af vår regering förkunnade ,fulllkomliga neutraliteten. Det är detta tal, som är fördömligt, vare sig att det utgått från A.-B. omedelbart, eller blifvit citeradt utur ett anförande, som afgifvits under helt andra tidsförhållanden. Det vore ett alltför lönlöst arbete att följa vissa af våra kolleger på deras stråt i fråga om refererandet och bedömandet af krigshändelserna. Ständigt se de fransmännens operationer i den ljusaste dager, och ständigt se de sina förhoppningar och förutsägelser gäckade. Men de låta sig likväl föga deraf varna. Det vore lönlöst, säga vi, att följa dem på denna stråt, men understundom faller deras för