Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 2

De franske krigsfångarne i Tyskland. Vi veta icke, om våra läsare fäste tillräckligt afseende vid ett ganska betecknande yttrande, som telegrafen i går meddelade oss ur en artikel i tidningen Gaulois. Artikeln skrefs, då de första ryktena om den batalj, som stod den 16 vester om Metz, hade hunnit Paris. Man kände der då ännu icke bataljens utgång, men Gaulois hyste de bästa förhoppniugar och trodde sig kunna meddela, att ,prins Fredrik Karl hade begärt hjelp vid begrafningen af sina döde, men marskalhk DBazaine hade vägrat det. Det var allt hvad Gaulois trodde sig kunna berätta, och äfven det var icke sannt, ty segervinnaren begär icke den besegrades hjelp, när det gäller att på den valplats han bibehållit visa de fallne stridsmännen den sista hedern. Men vi kallade den franske tidningens uttryck betecknande, och karakteristiskt är det äfven för den sinnesstämning, som nu råder inom det parti i Frankrike, hvilket anstiftade kriget och helsade dess utbrott med jubel, öfvertygadt som det var, att Tysklands fält skulle bli skådeplatsen för krigets härjningar och tarkos hålla sitt triumttåg i Berlin den 15 Augusti. Det uttrycker sig en känsla af skadeglädje och lågsinnad hämd i de anförda orden: ,,prins Fredrik Karl hade begärt hjelp vid begrafningen af sina döde, men marskalk DBazaine hade vägrat det — en sak, som, om den varit sann, skulle framkallat ett rop af ovilja från hela den ädelsinnade majoritet af tänkande fransmän, hvilka från början fördömt detta krig — en sak, som borde framkallat harmens rodnad äfven på en sådan panna som Gauloisskribentens. Mellan civiliserade folk plägar äfven i det mest förbittrade krig humanitetskänslan och aktningen äfven tör de i sin pligtutöfning fallne fiendtlige soldaten vara så pass lefvande, att högste befälhafvaren öfver en armå blygs att gifva sin hämd luft mot de stupades lik. Vid grafven, sjunger en af våra skalder, ,,bryter äfven den väpnade ovännen fromt sina pilar. Men denna känsla synes med många andra bättre känslor vara död inom det franska kejsardömets och krigspartiets kretsar. Ett folk, som hemsökes af en rättvis Nemesis, plägar annars ödmjuka sig inför Herran och ur sjelfva sina motgångar hemta kraft till moralisk och politisk återupprättelse. Men läser man det franska krigspartiets organer, har man intet hopp om att så skall ske nu. Det omätliga himmelsstormande skräfvel, som ännu för tre veckor sedan tyllde deras spalter, har visserligen i någon mån minskats, men endast för att gifva rum åt utgjutelser af vildsint raseri, blandade med osanna romantiserade skildringar från krigsteatern af franska soldatens hjeltemod, som i sanning icke behöfver utstofferas af lögnens hand, ty det lyser tillräckligt med egen glans. Det är detta samma raseri, som. dikterat franska regeringens beslut att drifva alla i Frankrike bosatte tyskar ur landet — en åtgärd som vi jemfört med Nantesiska ediktet, och hvars grymhet endast ötverträffas af dess oklokhet — och det är samma känsla, som, predikad ofvanifrån, slutligen äfven smittat folkmassan, hvars hållning redan före ediktets utfärdande var sådan, att hundratals tyska arbetare måste fly från Paris. Hvarje främling, som vågar visa sig i en fransk stad eller by, hvarje fransman, hvars utseende inger misstanke om utländsk härkomst, är utsatt för vådan att råka i händerna på ursinniga folkhopar och kan tacka sin Gud, om han med lifvet i behäll finner en fristad i något polishäkte. Har något dylikt afhörts från Tyskland? Detta land skall vara — tror sig åtminstone vara öfversvämmadt af franska spioner; men hafva dess myndigheter fattat något beslut att utdrifva alla iransmän ur landet? Hafva folkhopar angripit och demolerat fransmäns hem? Vi framställa dessa frågor, särskildt!