Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1870, sida 1

att få bugga in på fienden och gifva honom godt svar på hans tal om den svenska fegheten. Östgöta-allmogens seger på Holaveden bidrog ock i sin mon att egga dem, så att de kände ingen trötthet, de behöfde ingen hvila, de ville blott fram, fram. Det var, som om de varit af jern ända igenom. Thord och Nils redo främst, och efter dem kommo svennerne, tre och tre. Det var en dag i skymningen, som de redo utför de sista sluttningarne af Tivedens skogsberg. Den unge marsken och hans vän sutto tysta. De hade hvar sitt att tänka på, och, fast de väl hade det närmaste målet skarpt för ögonen, sväfvade tankarne vida omkring osver de ängder, som de genomvandrat i lifvet. Vägen förde dem snart förbi en liten sjö i skogen, och som de redo fram der vid stranden, bröt månen fram emellan ett par moln och hela trakten fick med ens liksom genom ett trollslag ett. annat utseende. Sjön låg blå och blank som en stålsköld och månen speglade sitt anlete deri, så tyst och blyg, som en jungfru, när hjertat först slår af kärlek. De båda vännerna stannade ett ögonblick, bänförde af den förtrollande taflan. — Vet du hvar min tanke dvaldes, Nils, just nu? -— sporde Thord och lutade sig åt sidan samt lade sin band på vännens skuldra, som satt något längre fram på sidan om honom. — De voro väl på besök, menar jag! — genmälte Nils leende, utan att se upp. — Rätt gissadt, vän, men hvarest? — Hade du sport mig: hos hvem, så hade jag icke haft svårt att säga det, men då du frågar: hvarest, lärer jag veta lika litet, som du, Thord! — Spåqvinnan i Reso! — yttrade Thord allvarsamt. Nils såg frågande på vännen. Väl kunde han