den civila befolkningen i Eisass, ty det ir ett faktum, som tyvärr ej kan betviflas, att ett antal fanatiska sällar, stadsbor och bönder, upphetsade af svartrockar och bonapartistiska ögontjenare, befattat sig med att till en del på ett omenskligt sätt stympa och röfva sårade, gjort baksluga anfall på ensamma preussiska soldater och begått andra styggelser. Ett non plus ultra denna genre har presterats af en 16 års yngling, i det han utstuckit ögonen på en svårt sårad eller möjligen redan död soldat och derefter plundrat honom. Ertappad på bar gerning och häktad, lärer han ej undgå det honom tillkommande straff. — Att — oaktadt det ömsesidiga löftet att skona medlemmarne af sanitetskåren, sjukbärarne, läkarne o. s. v. — franska trupper, enligt hvad som påstås, skjutit på de tyska sjukbärarne, vill jag ej tillskritva en afsigtlighet, utan en förseelse, som kan förekomma i stridens hetta. Emellertid må man gerna rikta uppmärksamheten äfven härpå. Jag kommer slutligen till den nye franske inrikesministerns, hr de Chevreau, befallning att utvisa alla tyskar ur Frankrike. Detta är en handling af barbari, sådan man ej kan föreställa sig den mera raffinerad. Må man hänga dem, som äro öfverbevisade om spioneri — i krig gilla drakoniska lagar — men må man ej utan bevis betrakta enhvar, som tillhör den bekrigade staten, såsom spion, såsom en för den kämpande staten farlig individ! Om någonsin en stat egt rätt att handla så, skulle det vara Preussen gentemot Frankrike, ty det är bevisadt, att franska regeringen sedan åratal utspändt ett systematiskt nät af spioneri öfver Tyskland. Detta sistnämnda var formligen indeladt i franska polisdistrikter, som hade sina föreningspunkter. Frankrikes politiska agenter, gesandterna, hade uppdrag att samla och frambefordra de ingående rapporterna, hvilka regelmässigt skulle afgifvas. Om vi nu ville antaga, att hvarje i Tyskland vistande fransman stått i franska regeringens sold! Hvem skulle förtänka oss det? Vi tänka dock icke ens på något sådant. Men vi föra också ej våra krig ,i civilisationens namn! Till slut en lasarettsscen. En här befindtlig preussisk sårad har fått ett skott i högra låret. Kulan går igenom den raska gossens portemonnaie i byxfickan, banar sig väg genom ett deri liggande kopparmynt, som utgör soldatens enda kontanta förmögenhet, och ingräfver sig först derefter i köttet. Naturligtvis vill soldaten förvara slanten som ett evigt minne. Då besöker i dessa dagar drottningen lasarettet. Hon hör talas om den fiendtliga kulans sällsamma lopp, uppsöker soldaten, ber att få det genomborrade myntet och tillvexlar sig det mot en Fredriksdor. På tal om lasarettet ber jag få rätta ett skrifvet tryckfel i mitt sednaste bref. Antalet af de sårade, som skola upptagas i de uti södra delen af Berlin uppförda barackerna, utgör icke 450, utan 2,500. De omnämnda 450 äro endast de, som en förening vill vårda och underhålla på sin bekostnad. H.