Qettåå SAL BYlad Såmmamsiamartmmngem 1111 eh ,tysk här, såsom armåerna nu officiellt betecknas, till en hjertesak. Denna sinnesstämning bland trupperna bär de bästa frukter. Då regementena marscherade till gränsen, smittades de af det jublande emottagande, som öfveralit blef dem till del. Men soldaternas inre stämning var mycket allvarlig. De hade en ej ringa föreställning om den fiende, mot hvilken de skulle uppträda. Jag hörde mig före här och der. Nå, kamrat, hur skull det, månn tro, komma att gå? — ,Åhjo, fick jag vanligtvis till svar, ,gå skall det väl, vi skola nog bli färdiga med fransmannen. Men han skall skjuta hiskligt fort med sitt chassepotgevär, och hans tördömda nya kanoner skola ha mycket brådtom att blåsa ut den lilla lifslågan för en. Nå, om ingenting annat hjelper, så gå vi på med koltvarne, såsom våra förfäder brukade, och dettror jag ej fransmannen skall stå emot. Nu bar sinnesstämningen blifvit höjd till entusiasm. Det sätt, hvarpå turkos, zuaverna, spahis o. s. v. strida, finner soldaten löjligt. Chassepotgeväret har ingalunda kunnat hålla sig uppe i respekt. Om mitrailleusens verkningar äro meningarne olika. Somliga tillskrifva den en förhärjande verkan, andra anse den för en onyttig, på skryt beräknad leksak. Sanningen torde här som mångenstädes ligga i midten. Säkert är, att mitrailleuserna ej motsvarat förväntningarne. Serveringsmanskapet har slutligen tillochmed vägrat att sköta dem, emedan de varit alltför mycket utsatta för våra skyttars eld. Vårt artilleri har fullkomligt paralyserat mitrailleusernas verkan, och det på ett sådant sätt, att det i den bekanta franska bulletinen öfver slaget vid Wörth säges, att tyska armöen äfven varit försedd med mitrailleuser. Detta beror på ett misstag. Naturligtvis har man i Preussen försökt mitralleusen, men förkastat den såsom opraktisk. Berörda notis i bulletinen låter nästan som en förebråelse, alldeles som om endast Frankrike egde rätt att beväpna sig med dylika mekaniska mordverktyg. Man har framkastat den frågan, huruvida mitrailleusen ej är ett vapen, som genom internationella fördrag är uteslutet från krigsbruk. Vapnets ringa framgång har tillsvidare afgjort frågan. Må fransmännen behålla sin helvetesmaskin. Men det bör konstateras, med hvilka principer den ,stora nationen, som ,,marscherar i spetsen för civilisationen, förer kriget. Det veta vi alla, att kriget, af hvilka lättsinniga orsaker det än föres, ej är någon barnlek, och man kan icke vänta, att de fiendtliga armåerna under striden skola utbyta artigheter och sentimentaliteter med hvarandra. Deremot är det en den moderna tidens triumf, att humaniteten äfven bland krigets furier ej står fullkomligt rättslös. Humanitetens lag är endast delvis skrifven, men dess paragrafer stå likväl så fasta och äro så kända, att endast en ond vilja kan öfverträda dem. Den första artikeln bjuder, att den värnlöse, den sårade, den ointresserade skall vara skyddad. Låt oss se till, i hvad mån denna artikel respekteras af Frankrike. På hvilket sätt fransmännen börjat kriget, är tillräckligt kändt. Det lyckades dem att tillfångataga tvenne badiska officerare, som ridit ut på rekognoscering. De skickades till Paris och fördes der, likt tvenne för zoologiska trädgården bestämda sällsynta djur, i triumf öfver bulevarderna — i civilisationens intresse. Teaterkuppen vid Saarbräcken kom härefter. Fransmännen visste, att den öppna staden var utrymd af de preussiska trupperna — detta oaktadt besköts staden med granater. Denna heroiska handling må ha blifvit öfverdrifven af folk, som lidit deraf, men den förblir likväl ett faktum. Den franske befälhafvaren har efteråt på några af sitt folk, som i Saarbriäcken betett sig oförskämdt, statuerat ett exempel af sträng manstukt. Detta hade måhända ej varit nödvändigt, om befälet sjelft töregått sina underordnade med ett bättre exempel i behandlingen af den värnlösa staden — men äfven de mot Saarbräcken kastade granaterna skulle sannolikt tjena den franska civilisationens ändamål. Vidare! Att Frankrike, för att med framgång föra ett krig i hjertat af Europa, mobiliserar sina afrikanska besittningar — —— VU— — —— KM et AA FA 5 KR — — äT — — — AE — och förer sina dervarande infödda truppers till tyska gränsen, kan för oss ej utgöra någon klagopunkt. Men denna omständighet måste dock framhållas såsom illustration till den punkten i den kejserliga proklamationen: ,,de franska krigens historia är civilisationens historia, alldenstund det är nägot fullkomligt nytt, att man vill befrämja civilisationen i Tyskland medelst allehanda vilda folkslag från den afrikanska öknen, hvilkas angenäma vanor i deras sädernesland förut ihärdigt motstått alla franska kulturförsök. Frankrike måste göras ansvarigt för dessa halfvildars uppträdande i striden med våra bröder. Det var ingen tom fras, då en fransk tidning äskref, att turcos, kabylerna etc. denna gång ej fått sig anbetalld någon skonsamhet, att de som bandhundar skulle hetsas på preussarne och redan slickade sig om munnen efter preussiskt blod. Detta var, som sagdt, ingen fras. Turcos ha mot de preussiske sårade föröfvat illbragder, för hvilkas nedskrifvande pennan skyggar tillbaka. De ha —: — AR OM MAB KH — — — — DD MAA —