Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1870, sida 1

Fru Brita var så glad, hon trodde så fullt och fast på, att goda nyheter väntade henne, att hon icke gaf akt på svennens uppsyn, som oaktadt sin vanliga stelhet dock tillkännagaf en skiftning, hvilken icke borde hafva undgått hennes skarpa blick. Först, när hon hörde svennens svar, spratt hon till och kastade en forskande blick på honom, och nu skiftade hon färg. — Från konungen kommer jag — genmälte svennen — och tidenderna, som jag medför, kunde vara både bättre och sämre än de äro. Dock tror jag, att den frukt, som mognar långsamt, mognar säkrast, — Heliga Guds moder, hvad har du då att meddela mig? Är konung Christian död eller har konung Carl kommit oss på spåren? — Intetdera, fru Brita, men konung Christian har dragit hem igen, och det lärer nog dröja, innan pom han kommer tillbaka. I kunnen icke tro, hurudant möte hans riddare fingo, när de drogo fram öfver Holaveden! — Han berättade utförligt hela striden der, huru danskarne kommit tågande i en lång rad genom skogen med full krigsmusik i spetsen för sig och huru Östgötabönderna öfverfallit och nedgjort dem, äfvensom huru genom Småländingarnes anfall och undanförande af alla lifsmedel hunger och blodsot uppkommit i den afdelning af hären, som blifvit qvar hos konungen och först något senare skulle rycka efter den förra, hvilken råkat ut för olyckan på Holaveden. De tyske ryttarne skreko på sin sold och bröto upp och redo ifrån konungen, ropande: I Sweden kome vij nimmer mer, Ik quam hir mit Hengzte grote Nu most Ik lopen van hir to fote! ) ) Till Sverige komma vi aldrig mer — Jag kom hit med hingstar stora, Nu måste jag löpa härifrån till fots.