Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 augusti 1870, sida 1

hon arbetade redan med planer, huru skadan skulle kunna ersättas, och huru mycket hon sjelf och de öfriga, som tillhörde unionspartiet, kunde blottställa sig, i händelse konung Carl nu en gång skulle vakna ur sin slummer och med kraft söka taga itu med sina fiender. I detta afseende lugnades hon dock snart. Underhandlingarne mellan henne och hennes fader, de trådar som förenade henne med konung Christian och hans svenske vänner voro så fint spunna och så väl dolda, att äfven ett skarpare öga än konung Carls skulle hafva haft svårt att finna dem. Hon vände sig derför uteslutande till att öfverväga, hvad som vore att göra för den närmaste framtiden. — Och hvad konung Christian vunnit i Sverige, det är således, som om det icke vore vunnet? — sporde hon eller rättare utsade såsom sluttanken i sitt långa samtal med sig sjelf. — Afgjordt lärer det väl icke vara — svarade Gumme — konung Carl kom dragande med stor makt ned i Östergötland, och detta förmådde i sin mon konung Kristian att vända om, men sedan stannade kung Carl i Wadstena och der utnämnde han sin frände, herr Thord Carlsson, till marsk... Det skedde nu, när jag drog derigenom på väg hit till eder. — Herr Thord ... marsk! — utbrast fru Brita med ett leende, som tillräckligt uttalade, huru föga intryck denna underrättelse gjorde på henne, och huru mycket hon ansåg den bekräfta sin inrotade åsigt om det förvända i allt, hvad konung Carl företog sig. et låg nästan förakt i hennes blick, då hon lade tillrätta guldsnöret, hvarpå hennes rikt broderade väska hängde. Och äfven svennen tycktes dela hennes uppfattning af saken, så vidt det Jät sig slutas af hians stela, orörliga ansigte. — Jo — sade han — herr Thord är Sveriges