Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 2

och sedan allt mer och mer uppenbart. Förrä deriet mognar och slär ut i en och annan blomma Han ser brottet och harmas deröfver, men straffar icke de brottslige, och om han straffar, är han genast derefter färdig att förlåta. Ett giftigt träd växer upp bredvid honom. Han plockar bort en och annan blomma, men han afhugger icke stammen, han upprycker icke roten. Var det bristande mod, var det, oaktadt allt blod, som flutit, antingen med hans goda minne eller utan att han kunnat förhindra det, en inre hjertats godhet, eller var det en sjelfförgudning, en tro på sin egen höghet och makt, så att han kunde i ro sola sig i sin lyckas middagsglans utan att behöfva akta på spelet af de mörka makter, hvilka arbetade nedom honom? Gotland rycktes undan honom genom förräderi, Norges krona lyftades ock förrädiskt från hans hufvud och på Kristian, och förrädarne sticka fräckt upp sina hufvuden omkring honom inom Sverige sjelft. Då, när udden liksom sattes mot hans hjerta, då vaknar han till besinning, då spännas åter kraftens strängar i hans bröst, och han gör sitt tåg till Skåne. Men nu är det hemliga motståndet lika starkt, som han, och, oaktadt all den kraft, som han nu utvecklade, skulle han varit förlorad, om icke räddningen kommit från ett håll, som påminte honom om, hvad han tycktes hafva glömt — Sveriges allmoge. Han är Sveriges kärna, och hans kärlek har i alla tider varit Sveriges konungs herrligaste smycke, hans lyckas bästa löftesman. Konung Kristian drog in i Westergötland, biskop Bengt i Skara mottog honom med öppna armar, likaså herr Thure Thuresson på Axevall, och utan det ringaste hinder tog den danske kungen sitt högqvarter i Warnhems kloster, der han stämde vestgötarne till mötes och dagtingade med dem, så att de svuro honom trohet, om icke konung Carl i egen person kom dem till undsättning I