Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 augusti 1870, sida 2

Alla krafter voro nu i verksamhet. Det var ett afgörande ögonblick i Sveriges och Danmarks öde, som nalkades, och såväl Kristian som Carl sökte göra allt, hvad på dem ankom, för att vinna sitt mål. Men den danske konungens arbete var derutinnan vida lättare, att han mötte, hvar han drog iram, anhängare, som icke åstundade något högre än att förena sig med honom, den ene mindre den andre mera öppet, allt eftersom den enes eller andres sinne var mer eller mindre känsligt för äran och hedern eller åtminstone för skenet. Konung Carl deremot hade utom den yttre fienden äfven en inre att bekämpa, och nu såsom alltid var den senare farligare än den förre, och här var han det mer än någonsin, emedan konungen sjelf var oförmögen att skilja sina verkliga vänner från de skenbara och aflägsna de senare från sig. Det är eget att se, huru Carl förändrar sig, huru hans kraft liksom slumrar in, söfd af de dofter, hvilka hans lycka fläktade omkring honom. Han visar sig i konungakronans glans icke mer densamme, som när han kämpade mot konung Erik och mot sina motståndare bland de svenska store, mot Erik Puke, Krister Nilsson och Nils Stensson. Han står der liksom förtrollad, med ökad makt men med minskad personlig styrka, och man vet knappt, huru man skall förklara hans beteende mot dem, hvilka fortfarande stå honom emot och arbeta på hans fall, först i hemlighet