Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 3

chef för den cirka 12,000 msan starka expeditionskåren till Kina. Det tillhör icke vår uppgift att bedöma, huru han rättvisat kejsarens sörtroende, eller hvad denne general och hans armå uträttat i Kira; men att han för engelsmännen, tillsammans med hvilka fransmännen skulle försöka att civilisera, eller rättare sagdt, för europeiska handeln öppna ,midtens rike, var en mycket obeqväm allierad, det ir allmänt kändt. Med sin säkra skarpblick handlade han städse sjelfständigt, och mer än en gång godtgjorde han genom beslutsamma rörelser oci sina truppers tapperhet den engelske öfvergeneralens oförsvarliga mått och steg. Detta fälttåg var andra upplagan af det på Krim, — den gemensamt tillkämpade segren förbittrade England mot Frankrike. Örsakernå ligga för öppen dag och behöfva ej anföras. England sökte gifva sitt däliga lynne luft genom att framställa plundringen at det kejserliga sommarpalatset i Peking i den svartaste dager. Säkerligen ämnar ingen försvara detta skräckmedel, som Montauban anbefallt; men å andra sidan kan ingen, utan att göra sig löjlig, gifva England, som i Indien töröfvat så många än värre gräsligheter, rätt att öfver denna uttala sin fördömelse. Vid sin återkomst till Frankrike erhöll Montauban, jemte titel: grefve af Palikao, en arm6korps. Den dotation, som kejsaren ville gifva honom, blef af deputerade kammaren så kallt bemött, att förslaget derom, på Montaubans begäran, blef ätertaget. I anledning deraf skref kejsaren dessa betydelsefulla ord, hvilka funno en så smärtsam anklang i många franska hjertan: IH ny 4 que des nations en döcadence qui marchandent la gloire de leurs grandes hommes! Genom dessa trenne rader var Montaubans ryktbarhet grundlagd, hans beröm med svart på hvitt bekräftadt; och ,la grande nation hade af kejsarens hand mottagit en moralisk lexa, sådan den aldrig förr erhållit. Sedan 4 är tillbaka kommenderar generalen grefve af Palikao armå-korpsen i Lyon, och är sålunda kejsarrikets andra stad åt hans beskydd anförtrodd. I sitt yttre väsende förblifver han alltjemnt den afrikanske ryttargeneralen; någonting strängt och på samma gång burschikost karakteriserar, nu som tillförene, hvarje hans uppträdande. IIan och hans familj tillhöra Napolsons varmaste anhängare, och ändå vilja de gamla rösterna icke tiga, som i ett fjerdedels århundrade påstått, att Hippolyt Cousin härstammar från ett blod, som allraminst kan förlikas med en Bonaartes. Enligt hvad vi från bästa källa ersarit, är denne man bestämd att intaga, om icke en högste befälhafvares, åtminstone någon af de allravigtigaste befälsplatserna vid ett krig mot Tyskland. De högre officerarne draga dervid på axlarne, hålla före, att kejsaren skulle vara blind, om han gåfve en sådan man ett sådant förtroende; dock finnas andra, som skatta Montaubans härförareskicklighet vida högre än Mac Mahons. Vi äro icke kompetenta att döma derom; men kunna dock icke på grund af hans föregående förneka hans berättigande att komma i fråga. Ymellertid skulle det vara en gränslös olycka för den tyska landsdel, som fingo emottaga honom som segrare. Han besitter en talent att utsuga ett land, störra än någon annan fransk fältherre. Han må gerna vara ypperlig general, till och med den störste bland alla nuvarande franska sältherrar, så tillhör dock hans krigsmoral icke mera vår tid. —