Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 3

ern. — —— Coucin de Montauban. (resve af Palikao. (Forts. fr. föreg. N:r.) Denna expedition betraktas såsom en af de vackaste, franska armåen utfört i Afrika. Innesluten en landsdel, der hvarje element befann sig i uppor mot fransmännen, tillintetgjorde Montauban led sin icke fulltaliga brigad inom några veckor en honom nära 6 gånger ötvermäktiga fienden ch tvingade hela landet till underkastelse utan ilkor. I en af denna expeditions affärer charerade han sjelf i spetsen för sina chasseurer, upptämmande det sedan 37 år tillbaka icke hörda ältropet ,,Vive I, Empereur! Han blef derefter brigad-general! — Den otslentliga meningen hade blifvit uppmärksammad; y den man, som för sin privatletnad icke kunnat örvärfva sig någon aktning, hade länge blifvit illbakasätt — och det var blott ett lyckligt sältåg, en ny hjeltedat, som hade förbytt öfverstewåuletten till. generalens. När kejsaren organierade Krimfälttåget och ville gifva Montauban tt befäl i den orientaliska armåen, mötte dock letta ett så allmänt motstånd af alla generaler, ut kejsaren gaf efter och lät Montauban qvarlifva i Oran; — de elaka tungorna påstå, till törsta belåtenhet för Montauban, hvilken nu såsom interimskommendant i provinsen fick alla dertädes disponibla trupper till sitt förfogande och ned dem väsendtligen förbättrade sina jordagods. Man märkte snart äfven i Paris, att styrelsen sfver Oran befann sig i andra händer än förut; Ult är och förblifver der lugnt, ehuru det är bevist att ryska agenter försökt allt för att uppvigla le särskilda stammarne i Kabylien; — förvaltninsen visade bättre resultater än någonsin; araberna vågade nu intet företaga och kolonisationen förkotrade sig beundransvärdt; — men klagomålen 5fver Montauban togo ändå ingen ända. Han akade hvarken lag eller särskildta befallningar, utan handlade oberoende som en verklig despot; men med en sådan intelligens och med så överraskande resultater, att äfven de, som missbilligande ryckte på axlarne åt hans åtgärder, ansågo det vara; allenast ett rättvist erkännande af hans förtjenster, när han 1855 blef utnämnd till divisionsgeneral. Året 1857 var för Montauban ett fatalt år! — Det långvariga hatet till honom kom då ändtligen till utbrott, och detta vid ett tillfälle, som han tyckes med slit sjelf hafva framkallat. En kapten Donay, chet för en arabisk byrå, blef anklagad, att genom sina Spahis hafva låtit mörda och plundra en Scheik, hvilken 2 gånger brutit sitt ord och gjort uppror mot Frankrike. Händelsen väckte ett oerhördt uppseende; — våldsgerningen var begången på ett område, som redan var betraktadt som civilt, och ransakningen samt afdömandet hemföll följaktligen under civil jury-domstol. Chefen för oppositionen mot kejsardömet hr Jules Favre reste express till Oran för att utföra enkans process mot detta militärvåld. Så hette det åtminstone; men det egentliga motivet, hvilket ingen i Paris gjorde sig den ringaste möda att förtiga, var att åvägabringa den kejserliga regeringen ett nederlag i fråga om förvaltningen af Algeriet. Denna process har blifvit en ,,cause celebre, ej mindre genom det oratoriska tornerspelet mellan Favre och den anklagades försvarare Lachaud, och den dödsdom som fälldes öfver den anklagade, än genom det vittnesmål, med hvilket general Montauban frivilligt isista ögonblicket vppträdde till den anklagades frikännande. Med oförskräckt äppenhet — hvilken hans motståndare kalla cynism — yttrade han: att kriget mot Beduiner och Kabyler icke vore någon skola för silantropi och humanitet; att de ,.herrar medborgare — (detta ironiskt använda uttryck väckte redan den största ovilja) — som här satt sig at döma öfver en förtjenstfull och tapper officer, börs besinna att, om de vid detta tillfälle få sitta i lugr och utan att vid utöfningen af sitt upphöjda do. marekall bli störda af genom fönstren inträngande kabylkulor, så hafva de derföre att tacka ensam uppoffringarne af den arme, som i ett fjerdedel århundrade med sitt blod färgat den afrikansk: jorden; att det är soldaterna, som grundlagdt oct befästadt det nya Frankrike, och att det följakt ligen äfven, i trots af alla civillagar, endast äl soldater, som kunna vara kompetenta att samman träda till domstol och fälla en rättvis dom öfve en af de sina; — att advokatsladdret — — — Här afbröt domstolspresidenten och tog orde från den general, som kommenderade i provinsen Man kan föreställa sig, hvilken storm som sam mandrog sig älvor dens hufvud, som så vågad yttra sig. Hans uppträdande blef också olycklig för den anklagade, hvilken oaktadt sitt ståndaktig nekande, såsom ofvan sagdt är, dömdes till döder han blef dock gtraxt derefter benådad till lifve och efter ett års fästningsstraff i Frankrike i fu frihet försatt. Från alla sidor blef nu kejsaren bestormad a pensionera Montauban, enär det var alldeles omå ligt att bibehålla honom i spetsen för provinsen styrelse, så mycket mera som den versionen va mycket gängse, att Pouay endast hade handlat er ligt generalens befallning. Kejsaren gaf dock blo till hälften efter, i det han aflägsnade Montauba från Afrika och gaf honom betälet öfver den 21: divisionen i Limoges. Man skrek, man polemiserade; man beklagad den franska provins, som hade den olyckan att t Jen sådan kommendant; man beredde sig med vis het på någon snart uppstående konflikt och frö dade sig på förhand åt den förlägenhet, regeringe härigenom sjelf skulle ådraga sig. Men man bi drog sig fullständigt. Intet af allt detta inträffad — På en gång är generalen, som hädanefter skri ver sig ,C. de Montauban ), blifven en ny mer niska. Vänlig och älskvärd emot alla, bevisar ha att han lika väl, om ej bättre än någon anne general förstår utöfva ett kommando i Frankril öch vinner snart allmän aktning! — Nej! de misstaga vi oss; det är blott ett allmänt erkäl nande af hang stora förmåga och förträffliga tje: der. Vid italienska krigets utbrott vaknade åte igen de öfriga generaleruas ovilja emot honom, att han icke heller deri erhöll något kommand Men icke förty visade kejsaren redan året der att han icke undaudragit Montauban sin prote tion, i det han utnämnde honom till general : es ) Aflägger nu alldeles: Cousin,