Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 2

kaflenhet att medföra ett varaktigare gagn, äfven om riket icke skulle komma att af det nuvarande kriget omedelbarligen hotas.När man från detta meddelande (,,communique) afsöndrar de retoriska fraserna, twerstå såsom motiver för kreditivets lyfande följande: 1:0 att gifva kraft åt beslutet om de em örlogshamnarnes stängande; 2:0 att förse armöen till sjös och lands med den ytterligare utredning, som är nölig för att möta ett angrepp eller tillbakavisa en påtryckning; hvarjemte regerinsen lofvar 3:0 att den materiel, hvars anskaffande sålunda befrämjas, skall blifva ,,af den eskassenhet att medföra ett varaktigare gagn, äfven om riket icke skulle komma ut af det nuvarande kriget omedelbarligen hotas. Här anmärka vi först, att de fem krigshamnarne väl måste reduceras till tre, enär de norska hamnarne väl få bli föremål för norrmännens omsorger. Våra tre namnar äro Stockholm, Carlskrona och Marstrand. Af dessa lärer väl Marstrand å lemnas alldeles ur räkningen. Återstå Stockholm och Carlskrona. Hvad man vill göra för stärkande af deras befiästningar förstå vi ej. Det enda, som här kan göras, lärer väl pestå deri, att vid deras inlopp förlägga våra tornfartyg, hvilka ej kunna hafva något annat att göra. Och för denna anordning lära väl tillgångar finnas i de rikliga medel, som sjöförsvarsdepartementet har till sitt förfogande. Det skäl, som eger någon giltighet, är armöens utredning, och då taga vi fasta på regeringens löfte, att hvad som här anskaffas skall blifva af framtida gagn. Dagl. Alleh:a vidblifver sin åsigt, att vågra extraordinära åtgärder icke varit erforderliga, blott vi ärligt och uppriktigt dhälla vår nentralitetsförklaring. I det vi häri instämma, anse vi dock att ingen skada skett med kreditivets lyftande, såvida blott dermed ingenting företages, som eger karakteren, eller ens skenet af en demonstration till fördel för den ena eller andra af de krigförande makterna. Våra farhågor hafva legat deri, att denna regeringshandling kunde utgöra ett första steg, och detta dertill ett steg, som föreskrifvits oss af Frankrike. , Vi betvifla ej heller att ju man skall komma att så betrakti saken från vissa sidor. Så läsa vi redan i Aftonbladet en antydan, som ej kunde vara mera direkt, om den stod såsom ett communiqus från franska beskickningen, då bladet nemligen yttrar: En omständighet, hvarvid för öfrigt icke nog vigt kan fästas, är att vi måste hafva en tjenlig örlogshamn att erbjuda en allierad flotta som operationsbas i Östersjön, om vi skola kunna hoppas att en hjelpsam hand skall kunna räckas oss i nödens stund. Karlskrona, såsom en sådan basis, eger alla öuskliga fördelar, och torde näppeligen kunna genom någon annan punkt i hela landet ersättas, hvarjemte det ej heller torde böra förhises att Karlskrona är den enda befästade punkt på hela södra kusten af landet från Stockholm till Marstrand och måste såsom sådan vara af stor vigt för vårt försvar, oafsedt dess egenskap af örlogsstation. Det skulle alltså vara för att kunna bereda en god örlogshamn åt en Hallierad, som vi böra sätta Karlskrona i försvarsskick, förmenar Aftonbladet. Och lönen blefve att få ,,en hjelpsam hand i nödens stund. — Men det är denna , nödens stund vi böra undvika, och så skola vi akta oss för, den hjelpsamma handen, som just kan bringa oss i olyckan. Det är oss i öfrigt alldeles klart, att ,nödens stund skall framkalla helt andra krafter i vårt land, än dem våra krigsifrare nu känna eller förstå. Ty när svenska folket reser sig för sitt sjeltförsvar, blir det fråga om något annat än de bagateller, hvarmed man nu rör sig. Kommer — det Gud afvärje! — en sådan stund, då skall man erfara, att svenska nationen har både håg och kraft att värva sitt oberoende, om också krigsbjeltarne med de stora orden då komma att försvinna från scenen, gömmande sig undan en fara de uppkallat. En på förhand organiserad folkbeväpning, med goda kadrer, skulle bespara oss både tid och förluster för en sådan eventualitet. Men derom hafva ej våra vederbörande velat höra talas, enär för dem all vigt legat på ,den lilla men goda armöen. Frankrike skördar nu frukterna af detta system. När det nu gäller måste man vädja till det allmänna uppbådet och man lofvar att detta, det s. k. mobila nationalgardet, skall vara fullt krigsdugligt — om en månad! Det är mer än hvad folkbeväpningens varmaste vänner vågat förespegla. Men nog tar sig denna försäkran väl ut från de höge herrars läppar, hvilka kort förut yrkat, att det erfordras 3 års ständig krigstjenst för att en trupp skall vara stridsduglig.