Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 1

när hon såg, huru detta olyckliga smycke förde eder allt närmare förderfvets brant, så ville hjertat brista i hennes bröst, och likväl kunde hon icke lossa sin tungas band och tala till eder om något, som skulle skymma bort ridderligheten för eder sjelf och göra eder sorg... Drottningen trodde sig veta, att den rätte egaren icke ville behålla detta trolltyg, men han eger dock att förfoga deröfver, och så fort I icke bären det med hans samtycke, konung, så ären I... — Sägen ut — stönade konungen, då munken gjorde ett uppehåll — hafva mina öron nödgats höra så mycket, så mågen I tala till punkt, sedan skall ock jag säga ett ord, så att I skolen blekna dervid. — Ack, herre konung, hvad kunnen I vil göra mig annat än taga mitt lif...? Och jag låter det gerna för eder och Sveriges rike, om jag dermed lyckas lösa eder från den trolldom, hvaruti I hållens bunden! Har jag åter spilt det förgäfves, så skall ännu en ande från Herrans himmel se sörjande ned på eder! Orden uttalades med så djupt vemod, och do utandades en så innerlig kärlek, en så varm hängifvenhet, att det stenhårda i konungens ansigte började liksom mjukna upp och smälta bort. Sanningen verkar så, när hou står i kärlekens tjenst. Det är Guds kraft, som verkar, och det är samimna skilnad mellan den och den falske vännens smekande och smickrande hviskningar, som mellan solen på Guds himmel och den konstgjorda teatersolen. Det sved väl i konungens hjerta, det kostade på att se allt i dess rätta och oförfalskade ljus, men menniskohjertat har ock sitt islossningsarbete, när vårsolen vänder åter med värme och ljus. Dock kan islossningsarbetet vara längre och kor tare, allt efter isskorpans mäktighet, och hos Carl var denna stor. Det gick blott en ilning genom honom, som dock antydde, att hjertats ädlare