Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 augusti 1870, sida 1

— Väl månden I hafva drömt, fromme fader — yttrade konungen med ett vemodigt leende -jag satt just nu och genomgick i tankarna min drottnings sista ord, innan hon gick bort ifrån mig, och jag har ingenting glömt. — Men icke förstått dem — tillade munken. — Hvad drister du säga, munk ...vet du väl, hvad min drottning sade mig? — Jag vet det, och det är på hennes begäran, som jag kommer att förklara, hvad som I icke kunnat förstå, derför att verldens buller förvillat edert bjerta. Konungen såg på munken med en blick, hvari förvåning och vrede stredo om väldet. — Drottningen talade om den sanna lyckan — fortsatte munken, utan att låta sig störas — och bad eder öfvervinna eder sjelf, och då I sporden henne till om hvad hon mente, sade kon eder blott att bedja till Gud ... Hafven I fullgjort drottningens bön, konung, så vill jag fullgöra hennes befallning och tala! Konungen såg fortfarande på den höge skepnaden framför sig, och han var tydligen slagen ej blott af de uttalade orden, utan äfven af det högtidliga, det allvarliga och hemlighetsfulla i munkens hela väsende och uppträdande. — Huru dyrbart, huru heligt min drottnings minne är mig — sade han slutligen — veten I äl, och derför må ock I, som hafven egt hennes förtroende i så hög grad, att hon anförtrott eder mera än mig, tala ...jag vill uppfylla hennes hön! — I sägen det, som om det vore en sak lika lätt, som att döma en obörd . . . konung Carl! Att drottningen ej vågade säga eder allt, det hafven I sjelf förvålat . .. Tinken på mötet i Wadstena, tänken på Nils Sture! Nu sprang konungen upp, och en förtärande eld började brinna i hans ögon. — Wadstena — utropade konungen — Nils