Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 augusti 1870, sida 2

tAnS berusade soldater nedsköto i massa de tappre studenter och ar etare, som hade samlat sig på barrikaderna, för att t försvara friheten och landets lagliga försattning — ända från den stund då folktepredentanten Bodins bröst genomborr: des af soldateskens kulor i de ögonblick han mot den framstormande truppen höll det enda vapen han bade i hand, republikens af Louis Napoleon besvurna författning -ända från den stunden och intill d. 15 Juli 1870 var marseljäsen en ; bannlyst sång. Den fransman, som vågade uppstämma sitt fosterlands stoltaste och minnesrikaste frihetshymn, kunde vara viss om att så vandra till fingelset. Som nämnat — marseljäsen hördes d. 2 December 1851 på Par gator. IIon igs då al de unge män, studenter och arbetare — imelligensens och arbetets adel — som hade beslutat gifva sitt lif för friheten och manligt höllo sitt löft I Sedan dess var hon tystad, men icke förben. Hon skall ljuda igen — så sade rihetens vänner — när den stora återv upprättelsens dag kommer, när den kejserliga despotismen mognat för den revor Ilutionära skörde-lian. Då skall friheten fsålerställas, och Frankrike räcka Europas nationer handen till en allmän mensklig för rödring, förutan hvilken friheten och civilisationen hafva ingen trygg grundval. Ur dessa drömmar, hvilkas förverkli; gande ännu för några månader sedan Syntes nära, väcktes franska folket plötsligt genom krigsförklaringen mot Tyskland. Krigsförklaringen öfverraskade alla, med vidantag af de män i Tuilerierna, som Sammansvurit sig för att sticka Europa i brand. IIon öfverraskade städernas arbetare, som börjat sammansluta sig med Tysklands, Englands, Schweiz och Italiens rbetare till ett stort brödraförbund. Hon verraskade landsbygdens innevånare, som ss hade gifvit kejsardömet sitt ja under intrycket af den förespegling. att detta ja I betydde fred, betydde: våra söner skola icke dri till krigets slagtarbänk.Å Men öfverraskningen blef fullständig i den stund man fick höra marseljäsen uppstämmas på Paris gator. De frisinnade arbetarne häpnade; denna sång var ju deras hymn, och de ville bevara dess toner i sin barm intill det stora ögonblicket, då frihetens gudinna skulle kalla dem till strid mot honom, som slagit Frankrike i bojor. De voro nu förekomna. Hvarje läsare förstår nu dessa ord: .de taga våra redskap ifrån oss, som yttrades af Pariser-arbetaren, då han såg en folkhop, sjungande mars , tåga förbi. Han igenkinde i denna solkhop åtskilliga välbekanta ansigten. Den var starkt blandad med s. k. moucharder, hemliga angifvare, som, betalda af polisen, lura på medborgarnes steg och uppsnappa deras ord. Det var polisprefekten Pietri, som hade löst den bundna hymnens vingar. Signalen, att hon var fri, fs af moucharder. Hon skulle nu flyga öfver Frankrike, icke för att kalla folket i vapen för frihet, jemlikhet och broderlighet, utan för att med furiens gissel ugga det till ett frihetsoch broderlighetsmördande anfallskrig, hvars segrar skulle betrygga statsstreckets dåd. Om man i början hyste någon betänklighet mot att så der plötsligt frigifva den farliga sången, i hvilken hvarje ord, hvarje ton ingifvits af hänförelse för den stora revolutionens grundsatser och som så miigtigt påminna om den — om man i början hyste sådana betänkligheter, så blefvo de dock snart skingrade. När kriget är slutadt, och kejsaren återvänder, höljd af lagrar, i spetsen tör en segerdrucken här, så blirdet,tror man, den lättaste sak i verlden att tysta de bedragne skrikhalsarne och inspärra den , frihetsgudinna, som marseljäsen äkallar, i den moderna Bastilj, der hon setat sedan December 1851. In segerkrönt envåldsherre är starkare än nåonsin, och sabelväldet behöfver icke frukta ir en visa. Fördenskull: släpp marselisen lös! Låt henne ljuda på gatorna, på teatrarne, på casö6-chantantterna! Låt den Theresa, som hitintills fågnat en blandad publik med sina tvetydiga slagdängor, låt samma Theresa nu också få sjunga marseljäsen! Det är icke vådligt — tvärtom! Den tarliga revolutionshyranen skall derigenom blifva oskadliggjord. Hitintills ren, skall den nu blifva så smutsad, att ingen igenkänner den längre. Vi göra på detta itt marseljäsen till vårt byte. Republikanerna skola hädanefter icke kunna sjunga en sång, som tjenat till att stärka despotismen, och vid hvars toner de härar uttåsat, som gått att tillintetgöra ettsrannfolks berättigade enhetssträfvanden. Vid marseljäsens toner skall kungen i Hannover återuppsättas på sin tron, kurfursten if Hessen återvända, för att misshandla let folk, som afskyr honom, alla Tysklands mäfurstar stärkas i sina privilegier. Vid narseljäsens toner skola, om Hennes maestäts, vår nådigaste kejsarinnas varmaste önskningar gå i fullbordan, kättaren uthers födernesland härjas med eid och svärd och förödmjukadt tigga , kyrkans udste son om nåd. ,,Monde, ,,Union och hvad de alla heta, dessa hans heligset pålvens organer, välsigna redan Frankikes fanor i detta korståg mot en protetantisk stormagt, och framför belätet af segrarnes madonna (Notre Dame des Victoires) har vår fromma kejsarinna relan tändt den lampa, som skall brinna datt och dag, tilldess de kättare blifvit srästa, som icke tro på undergörande Maabilders magt. Vid tonerna af marseläsen skall allt detta ske, och sedan be;öfver kejsardömet sannerligen icke längre rukta denna sång! Så resonuerar krigspariet i Frankrike. Små böcker ba, äfven de, sina öden habent sua fata libelli) sade en romersk kald. Sångerna ha också sina, och ett orgligare öde än det som i dessa dagar hrabbat Rouget de Lisles sköna, hänrycande frihetssång, kan man icke tänka ig. Om ryska härar, hånfullt sjungande Carl XII:s marsch, framstormade öfver venska lik — om danska fogdar än en sång spände våra dalamän som dragare ramför sina lastvagnar och bärunder sjönge ången om Guds välsignelse öfver ,,mänen som bo vid elfvom, på berg och i daom, skulle detta knappt vara ett förkräckligare hån än det som Napoleonisren nu drifver med Frankrikes frihefsÅ — 2—