Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1870, sida 2

heller godt att se, om rustningen var svart eller stålblank. Medan konungen som bäst sporde härom, kom en sven framledande hans hvita häst, på hvars rygg hans purpurröda kappa med härmelinsbrämet låg. Hästen hade stått bunden vid sjelfva klosterporten. Konungens hufvud sjönk tankfullt ned mot bröstet, men ingen förstod, hvarpå han tänkte. Han fick dock snart mera att tänka på än hvem den okände vännen kunde vara. Tyvärr var det hans olycka att vara omgifven af ovänner, som han skulle lära känna. Sedan de då för tiden stora och blomstrande städerna Åhus och Wö blifvit, den förra brandskattad och den senare uppbränd, drog sig konungen uppåt nordöstra Skåne, der han tog sitt högqvarter i Beckaskogs kloster någon tid och återvände derifrån till Sverige. Här sände konungen en afdelning af hären under sin svåger Gustaf Carlsson och Birger Trolle till Blekinge och en annan del under Thure Thuresson, Eggert Krummedik och Gustaf Olofsson (Stenbock) till Halland att förfara med dessa landsändar på samma sätt som med Skåne. Redan den 6 Mars var Carl på väg till Ringstaholm i Östergötland och ett par veckor derefter i Stockholm. Han återvände i den bästa sinnesstämning. En sådan stöt som han dels redan tillfogat Danmark genom Skånes förhärjande, dels ytterligare hoppades kunna fullständiggöra genom att låta samma öde öfvergå Halland och Blekinge, borde för långliga tider gifva fienden att göra. Och ville konung Kristian det oaktadt tänka på att anfalla Sverige, så mötte honom på ena sidan Smålands berg och stridbara befolkning, på andra sidan de gränsborgar, som Carl låtit sätta i ypperligt försvarsskick. Derför strålade hans panna så klar, när han red in i Stockholm och helsades af dess borgare.