Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 augusti 1870, sida 2

hören I icke, huru gnistorna börja braka i skogsbrynet .. stigen af, stigen af konung Carl. Och Carl steg af och hans dyrbara kappa hängde snart på den svarte riddarens axlar. — Ditt namn? — sporde konungen. Men riddaren hade redan vändt konungens häst och sprungit upp i sadeln. — Så tag denna till ett minne af mig! — ropade konungen och räckte honom sin dart, hvars med guld och perlor rikt besatta fäste lyste i skymningen. — Kommer du med lifvet undan, så git mig den igen ... jag vill lösa den med ett slott! Konungen försvann, svepande den svarte riddarens kappa om sina skuldror och kom snart på den väg, som riddaren gått honom till mötes, ut till skogsbrynet, der riddarens häst stod och väntade, ifrigt gnäggande och otåligt skrapande marken med sina hofvar. Den svarte riddaren hade med några få svenner kommit ridande utefter skogen på andra sidan och just vid kanten, der skogen slutade, fått se striden nedanför klostret och den flyende, i hvilken det var lätt att igenkänna konungen, samt förföljarne. Det var just som konungen nådde skogsbrynet. Riddaren sade åt svennerna att skynda fram till klostret, men sjelf kastade han om sin häst och ilade som en ljungeld tillbaka utefter skogen till en öppning i densamma, som han varseblifvit under ridten framåt. Här steg han af och band sin häst, samt började vandra inåt skogen, men måste med svärdet röja sig väg, stannande litet emellan för att lyssna. Han hörde ock snart, huru från motsatta sidan konungen arbetade för att komma fram, och nu uppbjöd han all sin kraft för att i tid hinna honom. Det lyckades och nu störtade han fram, liksom fattad af vildt raseri på konungens häst. Nå