Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 augusti 1870, sida 2

domkyrkan så lugn och mäktig och högtidlig som en tanke på evigheten midt i verldens stormande lidelser. All kraft, all beslutsamhet hade vikit bort från staden Lunds innevånare. Endast erkebiskopen stod stark och orubblig som hans domkyrka, midt i bullret, skriket, förskräckelsen. Och vid hans sida var herr Ivar Axelsson den ende, som utvecklade någon beslutsamhet. Men han var outtröttlig, och hans djerfhet och mod framkallade då och då ett mildt leende på erkebiskopens läppar. För dessa mäns gemensamma bemödanden lyckades det att rädda såväl domkyrkan som erkebiskopshuset. Hela den öfriga staden med alla dess kloster och dess tjugu kyrkor blefvo lågornas rof. Och förstörelsen var sådan, att efter denna dag den gamla staden aldrig mera återvann sin forna glans. Carl tågade från det brinnande Lund i sydvestlig riktning i akt och mening att vända sig mot Malmö, men han hade icke hunnit en fjerdingsväg utom staden, så fick han höra, att en här af frälsemän och allmoge samlat sig vid Dalby kloster. Dit hade riddar Jost blifvit förd från Borgeby, emedan han om natten efter erkebiskopens besök, vid en häftig ridt för att tillse, det konungens besallningar af de serskildta härafdelningarne efterkommos, störtat med hästen och illa brutit ett ben. Denna omständighet kanske lika mycket, som nödvändigheten att icke lemna i sin väg någon fiendtlig styrka, som, huru ringa hon ock till sin början kunde vara, dock kunde blifva en samlingspunkt för landets försvarskrafter, växa till och blifva farlig, — detta bestämde konungen att på den genaste vägen och med den styrka, han hade hos sig, skynda till Dalby kloster. Fienden var dock vida starkare än konungen förmodat, och vida öfverlägsen det folk, som han hade med sig. Men konungen och hans tvåhundra riddare satte sporrarne i sina hästar och stör