gardesmråttmngen. sådan den var Tore 1851, måtte upplifvas och hufvudstadens borgare beväpnas. På denna petition följde då intet svar; regeringen ville icke väpna en hufvudstad, der det ofantligt öfvervägande flertalet innevånare afskyr och hatar kejsardömet. Man vågade icke ens sätta vapen i händerna på Pariser-mobilgardets bataljoner, när de afsändes till Chalons. De erhöllo sina chassepots först sedan de anländt till öfningslägret, kring hvilket en kordong af linietrupper blifvit dragen för att bevaka dem. Samma välberättigade förskräckelse för medborgarnes väpnande som Napoleon III visat med afseende på Paris, byser han äfven med hänseende till de öfriga större städerna, och konseqvensen har nödgat honom låta nationalgardesinrättningen dö sotdöden öfver hela landet. Redan före de blodiga nederlag, som Tysklands solk-arme den 4 och 6 dennes tillfogade Frankrikes segervanda, af ryktbara fältherrar kommenderade trupper — redan före dessa oväntade tilldragelser hade följden af det napoleonska systemet börjat visa sig i vissa små händelser, hvilka i all sin obetydlighet voro egnade att framkalla ett rop af harm och förbittring öfver landet. Man hade erfarit, att en tysk ryttarepatrull, bestående af åtta man, hade vågat sig djupt in i landet, hade ridit förbi hopar af förvånadt landtsolk, hade med sabel i hand sprängt genom en fransk stads hufvudgata! Man hade erfarit, att ett annat tyskt rekognosceringsparti begifvit sig öfver till andra sidan af Rhen och i dess befolknings åsyn borttagit en mängd pråmar och båtar, samlade för den så mycket omtalade öfvergången af floden! Man hade erfarit att några bajerska fotsoldater och ryttare en dag bebagat göra en lustpromenad till franska staden Weissenburg, för att ,bese dess märkvärdigheter, och att, ett par dagar derefter, en ensam bajersk artilleriofficer begaf sig till samma stad, sammankallade dess myndigheter och lät dem veta, att om fransmän, som icke bure uniform, vågade skjuta på de kunskapslystne tyska soldater, som önskade besöka dem, skulle sådane civile illas för krigsrätt och arkebuseras enligt gällande krigsbruk! Slika förödmjukande händelser blefvo, sedan kriget utbröt, de första frukterna af nationalgardets försvinnande, och de kändes bittert. , Man vägrar, skref med anledning häraf Frankrikes utmärkte häfdaforskare Henri Martin, ,man vägrar återgifva oss vår nationala medborgarebeväpning, och fördenskull måste tappra män, som velat försvara sitt land, arkebuseras, om de falla i fiendens händer! Är icke detta något, som måste uppröra nationens hederskänsla och väcka alla samveten? Regeringen har omsider tillåtit nationalgardets återupprättande i några befästade städer och bemyndigat prefekterna i de nordöstra departementen att inkomma med förslag till att utsträcka denna reorganisation till andra kommuner samt till frivilliga skyttekårers bildande. Detta är något, men det är icke nog! Halfmesyrernas tid är förbi! Icke på nägra punkter, utan öfverallt måste medborgarne väpnas för att upprätthålla ordningen och skydda sina hem. Det bör icke mer få hända, att en fransk stad eller ens en fransk by skall, i brist på ett kompani nationalgarde, bringas till den förnedring att utan motstånd nödgas emottaga några fiendtliga furage-samlare. Det finns icke ett franskt hjerta, som icke känner sanningen at hvad vi här sagt. Sedan Henri Martin skref detta, ha sla gen vid Weissenburg, Wörth och Saarbriicken blifvit levererade. Det finnes icke. mer en fransk soldat på tyskt område, men det land, som blef så plötsligt, så utan alla skäl angripet af Napoleon III, det land, hvars hufvudstad troddes inom några veckor vara i händerna på de barbariska skaror han legt i Atrika, detta land skickar sina härar in i Frankiike, och nu skallar, i stället för ropet: Till Berlin! ropet: ,Paris är i fara! Och nu synes ändtligen kejsardömet nödgadt till att återupplifva det folkliga försvarsväsen, som det efter statskuppen dödade och bar till grafven. I hopp att fiderneslandets fara skall qväfva hatet mot den, som uppbesvurit faran, synes man ndtligen skrida till återupprättande af det parisiska nationalgardet, i hvars medborgerliga händer sabelväldet nu nödgas lägga hufvudstadens försvar! Händelsen är lärorik! De oss sednast tillhandakomna telegrammen öka, i stället för minska, betydelsen af tyskarnes segrar den 4 och 6 dennes. Om Napoleon III hade kunnat utan tidspillan samla de slagna armåkårerna och förstärka dem med de tre armåkårer af friska trupper, som han ännu eger i nejderna af Metz, för att omedelbart utplåna intrycket af de lidna nederlagen med en stor och afgörande seger, skulle detta utan tvifvel ha skett. Men under de två å tre dagar, som förflutit efter bataljerna vid Wörth och Saarbriicken, har, att döma af alla underrättelser, någonting liknande en panik egt rum. Så talas om ingenting mindre än att det franska högqvarteret skulle dragas tillbaka ända till Chalons, som ligger ungefär halfvägs mellan Paris och krigshändelsernas nuvarande skådeplats, hvilket då utan tuitvel shulle ske ör att betäcka hufwudstaden. Att så erarna fältherrar som Mac Mahon, Canrobert och andra visa fasthet samt förmåga af öfverlägggning och handlingskraft äfven under dessa förhållanden, kän dock tagas för afgjordt;men med all deras talang ... I.unrårnk