Vårt halfvakna tillstånd har under veckan erhållit åtskilliga starka påstötningar för inseende af vår position. De började sistlidee Lördag å Mansion House, der Lord Mayoren gaf en sedvanlig middag för ministrarne. En sådan middag har i allmänhet ingen politisk betydelse, ty den är, som sagdt, en City-sed; men gästerna böra i sin helhet kunna anses såsom ledande representanter af fredspartiet, och näppeligen skulle någon förvaltning här kunna bildas med starkare fredstendenser än den nuvarande regeringens. Alltså, City-representanterna tillhöra fredspartiet och så göra ministrarne. Det oaktadt aflopp nämnde middag med en starkt färgad anstrykning af ett beslutsammare uppträdande i de nu pågående politiska angelägenheterna, och denna af Lord Mayoren angifna ton mötte ett enthusiastiskt bifall frän hans gäster, naturligtvis med vederbörlig moderation från ministrarnes sida. Neutraliteten var hufvudpunkten för aftonen, men Lord Mayoren förklarade, att han icke rätt kunde förstå detta ord. Han hade i sitt dagliga lif många gånger ej kunnat undvika att söka förekomma en olycka, att reparera en orättvisa, äfven om den ej personligen anginge honom, Derpå följde debatten i underhuset sistlidne Måndag, som öppnades af Disraeli efter förut skedd anmälan. Tidigt på eftermiddagen började salen och gallerierna att fyllas, och det var något öfverraskande att så sent på säsongen se ett så fullt hus. Knappast någon enda af den nuvarande och föregående administrationens medlemmar fattades. De voro alla på sin plats. House of Lords var talrikt församladt i deras galleri; earl Granville satt vid sidan af hertigen af Cambridge, ocimtill och med det täcka könet var talrikt representeradt bakom damernas galler på den för dem bestämda läktare, hvarifrån de kunna knapphändigt se, utan att vara sedda. Disraeli såsom oppositionens ledare började, efter afgörandet och besvarandet at några mindre vigtiga frågor, diskussionen om Englands position med afseende å kriget. Ian förklarade det steg, han tagit, med den försäkran, att församlingens intelligenta och urskiljande sympatier voro af största vigt för regeringen under den nuvarande krisen och att husets tystlåtenhet hade mer än en gång utsatt oss för följderna af tvetydiga råd och obeslutsamma handlingar. Han bortkastade, såsom ovärdiga all konsideration, de seberaktiga, skugglika förevändningarne, som skulle rättfärdiga kriget, hvars egentliga orsak måste härledas från franska senat-presidentens deklaration, att franska regeringen sedan syra år förberedt sig på detta krig: vidare från preussiska premierministerns förklaring, som, på brittiska ambassadörens lyckönskan till biläggande af tvisten, erkände ,,med cynisk otro, att tillbakadragandet af den tyske prinsen hade alls ingenting att skaffa med de tilldragelser, som voro i görningen; vidare från projektet om en traktat, rörande hvilket, äfvensom andra dylika dokumenter, som utan tvifvel existerade, han endast ville a, att de bevisade tillvaron af omfångsmbitioner i Europa och utkastandet af förfärliga planer, hvilka hade föranledt detta krig, som kan medföra tilldragelser af ännu större vigt. Derpå begick talaren ett enda misstag, då han, såsom en förberedelse till betraktelser öfver Englands garanti för Belgien och Luxemburg, upplifvade minnet af wienertraktaten af 1815, hvaruti vi garanterat Preussen dess sachsiska provinser. På grund af wienertraktaten ville ban att England skulle protestera emot kriget och på denna basis söka en förening med Ryssland. (Så litet finnes nu qvar at 1815 års status quo, att det kanske varit bättre om talaren rekommenderat en öfverenskommelse med Ryssland om ett gemensamt erkännande och bekräftande af de båda ländernas förpligtelser att upprätthålla Londoner-traktaten at November 1831, uti hvilken Ryssland och England, förutom de tre andra stormakterna, garanterat Belgiens oberoende). Disraeli försäkrade vidare regeringen, att hon kunde tillfullo räkna på oppositionens understöd af regeringens neutralitets-politik, men han förklarade på det mest bestämda sätt och under entusiastiska bifallsyttringar från alla sidor af huset, att vår neutralitet borde vara en beväpnad neutralitet. Härigenom banade han sig väg till frågan om våra försvarsoch armeringsmedel och frågade huru regeringen, som genom våra ambassadörer måste haft kännedom om hvad som försiggick i Europa, kunde ha reducerat våra försvarsmedel på sätt som man gjort. (Detta är, märk väl, ett älsklingstema för det konservativa partiet). Han påminde regeringen om perioden före Krim-kriget och gaf henne den Ume ERE — EEE