Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 augusti 1870, sida 2

att hon härutinnan var af samma tanke med honom, och sedan han nu, som han tyckte, hade saken klar rörande sin hjertans kär, så tog pligtkänslan ut sin rätf, och ban bjöd Iliana sarväl samt skyndade derpå ut genom gången och ut i brunnen, der han träffade Brodde. — Raskt till verks, Brodde! — sade han och slog honom på axeln — rädda stolts jungfrun och du blifver mig lika kär, som du är min vän Nils ... IIollinger och hans. fader, det äro folk, som jag menar du sätter tro till...? — Med dem åtager jag mig hviiket vågstycke som helst! — försäkrade Brodde. — Nå väl, de skola hålla med hästar här utanför både för dig och jungfrun. När menar du dig blifva färdig? — Jag börjar så småningom genast, herr Thord, men icke lära vi komma härut förrän vid midnatt, och bäst vore då, om jungfrun kunde taga svennekläder uppå, ty fast det är midt i natten, så hafva konungens vakter ögon så skarpa som lon. — Godt, godt, inom en timma skall du hafva kläderna ... Och nu Gudi befalladt! Thord svingade sig uppför tågändan ur brunnen. Men när han stälde foten på marken, kom en svart skugga glidande fram emot honom. Thord studsade och grep hastigt med högra handen om skaftet på sin dart, en lång knif eller dolk, hvars slida hängde i en silfverkedja fästad vid svärdbältet. Det var riddar Jost, som stod framför honom. — Är det I, herr Thord — sade riddaren med sin mjukaste stämma — jag menar, att konungen nu tänker, det I ären ett långt stycke väg från Borgeby slott! (Forts.)