han, vid Bismarcks första meddelande, e förmådde undertrycka sitt tvifvel om san ningen af hvad han fått höra. Naturligt vis efterkom han utan dröjsmål Bismarck: uppmaning att med egna ögon undersöks fördragsutkastet. Ilärefter fanns ej längre något tvifvel. Man har berättat mig, at lord Loftus i Bismarcks närvaro med mycket odiplomatiska ord gifvit luft åt sir förvåning öfver djerfheten i de franska planerua. Engelska språket, hvaraf lorden vid detta tillfälle begagnade sig, skall innehålla några mycket träffande fraser för dylika ändamål, och lorden säges ej ha I generat sig vid valet af dem. Men grefve Bismarck var äfven uppmärksam nog att låta hela diplomatiska kåren deltaga i öfverraskningen. Gesandterna skyndade sig att efterkomma inbjudningen till statsministeriets hotell, der grefve Bismarck residerar. Bismarck hälsar dem alla i sitt arbetskabinett med leende min välkomna. Det ominösa dokumentet ligger öppet på bordet. Grefven ber, att man må undersöka det. Detvandrar från hand till hand. Man granskar detsamma; det är kollegan Benedettis välbekanta stil. Man undersöker papperet, det bär franska gesandtskapets stämpel. Man vänder handlingen åt alla håll, liksom väntar man att ännu finna något, som kan ge anledning till tvifvel. Förgäfves — det finnes ej mera något tvifvel; dokumentet är äkta och ett ojäfvigt vittne om Frankrikes förrädiska afsigter på länder, hvilka, i förlitande på de deras oberoende garanterande fördrag, trott sig kunna öfverlemna sig åt den bebagliga känslan af säkerhet. Visserligen var denna gång utbytet af meningar icke stort och allmänt — man befann sig ju ej mellan fyra ögon — men desto lifligare fingo åtbörderna tala. Det skall ha varit en kostlig anblick att se, huru en af herrarne stod der förbluffad, en annan vredgad, en tredje med fiffig min, och huru grefve Bismarck med triumferande blickar betraktade den ene efter den andre. Ilvad skall man säga om den ifver, hvarmed man i otaliga bedyranden och motanklagelser från fransk sida bemödar sig att bringa de klara slutföljderna af dokumentet i en annan riktning? Stackars Benedetti, du har för ditt återstående lif utspelat din roll som diplomat; dig påbördar man ansvaret för det faktum, att dokumentet befinner sig i Bismarcks händer. Fatala faktum! Ilvartill tjenar det väl att genom Benedetti högtidligt låta förklara, att han nedskrifvit utkastet efter Bismarcks diktamen? Om Benedetti icke på samma gång kan bevisa, att dikterandet egde rum i hans, Benedettis, hotell — hvilket hittills icke ens påståtts — så är med dylika framställningar intet annat vunnet, än att man låter ertappa sig på nya osanningar, ty det papper, som användts till dokumentet, är franska beskickningens i Berlin, och det kan vål ej gerna antagas, att Benedetti äfven tagit med sig papper till Bismarck, i den förutsättning, att han der skulle komma att tjenstgöra som skrifvare! Olivier har för Pariserjournalisterna berättat bändelsen med följande ord: ,,En dag egde en lång konferens rum mellan herr von Bismarck och herr Benedetti. Herr von Bismarck sökte förmå vår gesandt att antaga projektet (att med det blygsamma och fortfarande sig vägrande Frankrike införlifva Belgien och Luxemburg). Plötsligt utropade herr van Bismarck: ,, Vi återkomma oupphörligt till samma punkter. Var god och nedskrif grunddragen, på det vi ej jemnt och ständigt må diskutera i luften. Tag plats här; jag skall diktera för er! Herr Benedetti fattade pennan och skref hvad Bismarck dikterade för honom. — Mycket bra, herr Olivier! Ni har endast glömt att tillägga: , Tillfälligtvis fanns på bordet i Bismarcks kabinett ett stycke rent papper ur franska beskickningens förråder, hvilket herr Benedetti kunde begagna. Att herr Ollivier ej kunnat tillägga detta, fördersvar det skämt, som han tillåtit sig med sina Pariserjournalister. Emellertid ha på tysk-franska gränsen kanonerna börjat att med sitt dånande språk afbryta de diplomatiska förklaringarne. Regeringen har träffat den anstalt, att de pålitliga underrättelserna från krigsskådeplatsen härifrån genast genom den Wolftska telegrafbyrån spridas öfver hela landet. Här i Berlin offentliggöras tele grammen dessutom officiellt genom polispresidiet medelst affischer på de s. k. anslagspelarne. Man hade uttalat den farhåga, att regeringen dervid skulle förfar: