a SUD ALU YUFHNLUNULUIDRA 101Ul ÅDUDAäSDU4.Ä — Nya aselöjanden. — Fördrag mot Osterrike. — Diplomatiska kåren inför fördragsdokumentet. — Från krigsskådeplatsen. — Trässningen vid Saarbrucken. Grefve Bismarcks ytterligare afslöjanden rörande den Napoleonska politiken, om hvilka jag i mitt sednaste bref talade, ha ej låtit länge vänta på sig. Den cirkulärdepesch, som vår premierminister, tillfölje af det bekanta telegramme till preussiske gesandten i London, under den 28 sistlidne Juli tillsändt de nordtyska representanterna i utlandet, innehåller så många nya fakta mot de franska kärleksoch sredsförsäkringarne, att numera nästan hvarjo europeiskt kabinett kan ha i sina händer en besvärspunkt mot Napoleon. Det gör i sjelfva verket äfven på den mest ointresserade åskådare ett pinsamt intryck att se, huru den franske kejsaren, representanten (för att icke säga uppfinnaren) af nationalitets-principen, med girig, darrande band sedan ett årtionde tillbaka famlar omkring, för att snappa vill sig ett eller annat stycke främmande land, hvilket han, såsom ett synligt tecken af sin glorrika regering, skulle kunna insörlifva med det franska riket. Det är honom likgiltigt hur stort detta stycke land är, vid hvilken gräns det ligger, hvilket folk det tillhör, hvilka rättigheter, som äro fästade dervid, hvilka internationella fördrag, som vaka deröfver. Än är det en bit af Tysklands venstra Rhenstrand, än är det det franska Schweiz, i dag det olyckliga Luxemburg, i morgon ett stycke af Piemont, sedan återigen hela Belgien. Något slags på sedlig grundval hvilande ide tillämpar han ej; endast en fix id synes beherrska honom, nemligen att någonstädes utvidga Frankrikes gränser, och Bismarck, hvilken han ju lärt känna såsom gesandt samt erkänt för en djerf ande, skall vara honom behjelplig att tillfredsställa bans feberaktiga åtrå. Åu hotande, än smickrande, än med löften tränger han sig inpå grefven, som lätt inser sin motparts passion och drager sig densamma till nytta. Man misstager sig ej, om man antager, att Napoleons intrigspel med Bismarck började vid den tidpunkt, då den sistnämnde vaun utsigt att aflösa ,,den nya serans preussiska ministör. Bismarck var ju bland sina bekante — och till dem hörde Napoleon — känd som en handlingens man. För ett snille sådant som Napoleon måste han synas såsom en chauvinist, med hvitken fransyskt chauvinistiska planer borde låta smida sig. IIan behandlades såsom en själsfrände, en förtrogen, och då han till slut verkligen öfvertog den preussiska ministeren, trodde Napoleon sig till hälften ha nått sina planer. Det var ett misstag — Napoleon bade ej tillräckligt studerat historia, för att med säkerhet kunna draga sina slutsatser i afseende på Bismarcks politik. Sammankomsten i Biarritz inträffade. Man påminner sig de rykten, som den framkallade. I dag, då Bismarck något litet lyftat slöjan äfven från denna händelse, vet man, med hvilka åsigter den preussiske premierministern lemnade kejsaren. Det är ej längre någon hemlighet, att Bismarck från denna sammankomst medförde ett föga smickrande omdöme om den franske herrskarens politiska storhet. Den man, som i många år betraktats såsom inbegreppet af allt hvad andlig förmåga heter, framstår inför honom såsom en simpel, oförsigtig intrigör, hvilken endast såtillvida fortfarande var farlig, som han hade Frankrikes makt i sina händer. Hvilket begrepp Bismarck hade om den. Napoleonska tronens makt och säkerhet, visar han oss i sin depesch. Bismarck sansåg sig ej behöfva att redan förr afslöja de Napoleonska planerna, emedan han väntade på händelser i Paris, som kunde göra ett hastigt slut på hela intrigspelet. Det i cirkulärdepeschen meddelade fördragsutkastet, hvars spets var riktad mot Österrike, har numera endast en historisk betydelse, äfven i herr von Beusts ögon, som uppenbarligen säger till sig sjelf: Hvad angår mig Napoleons afsigt att med 1300,000 man franska trupper förstärka I Preussens angrepp på Österrike år 1866? Jag var då ännu icke Österrikes rikskansler — intrigen infaller uti min föresträdares i embetet tid. Hvarför alltså vara ond på Frankrike? Men i alla fall är förvåningen öfver detta fördragsutkast stor nog och läter icke ens undertrycka sig af kanonernas språk, som redan börjat ljuda på sitt sätt. m2 22....