Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1870, sida 3

mannaverksamhet alltjemt visar samma höga grad af skicklighet, nit och mångsidigt intresse, men hvilket dock säkerligen är fullt befogadt såsom varande grundadt på redan gjorda iakttagelser. Förf. vill ej, att vår första kammare skall bli ett gubbhus, såsom det engelska öfverhuset blifvit i följd af ståndsprivilegiet, och då han ej kan meddela åt dess medlemmar det recept på evig ungdom, hvaraf han sjelf tyckes vara i besittning, gör han det förslag till riksdagsmannaperiodens inskränkning, som vi ofvan anfört. Hvad beträffar hans anmärkning, att ,en svag punkt ligger i riksdagens begränsning till fyra månader, så torde man tryggt kunna antaga, att denna ,,svaga punkts utplånande ur riksdagsordningen är under förhandenvarande förhållanden otänkbar, då vi ha årliga riksdagar, och den allmänna meningen är snarare stämd för inskränkning än utvidgning af riksdagstiden. Också tycks förf. böjd att låta den stå qvar oantastad, om blott grundlagen kommer att stadga, det ett af utskott utarbetadt och första gången föredraget betänkande får hvila till vidare pröfning vid påföljande riksdag. Vidare framhåller förf. behofvet af en reform, som befriar departemenscheferna från pröfningen af den ofantliga massa mera eller mindre vigtiga besvärsmål, som nu hindrar dem att egna erforderlig uppmärksamhet åt större lagstiftningsoch organisationsfrågor, instämmer i det uti ,,Dechargefrågan vid 1870 ;s riksdag af hr Dalman framställda förslaget om en permanent lag — och författningskommissions bildande, liksom i det uti denna broschyr förekommande yrkandet, att notarier måtte anställas vid domstolarna på landet. Det är dessa reformer, som förf. rekommenderar i främsta rummet åt den ombildade ministeren, såsom oss synes med fullt skäl. För öfrigt uttalar han den åsigten, att klassiciteten bör maka åt sig vid elementarläroverken, framhåller vigten af samhet med afseende på fortsatta jernvägsarbeten i landet för så vidt statens bistånd påkallas för dem, liksom han uttalar den allmänna grundsatsen, att med statens medel bör så hushållas, att, om möjligt, statens debit och credit går ihop utan skatternas ökande. Både de afgångna och de nya rådgifvarna karakteriseras i korthet, undantagandes statsrådet Wennerberg, om hvilkens personlighet och kapacitet med afseende på det åt honom anförtrodda embetet förf., af okänd anledning, underlåter att yttra sig. Af A. G. Åkerberg förekommer i detta häfte , Reformatorer och deras motståndare. Ett blad ur den fria sorskningens historia. Förf. söker ådagalägga. att det är medeltidens bal t hedniska verldsåskådning, som går igen uti den bedröfligt ryktbare berlinerpastorn Knaks uppträdande mot det under flera århundraden ej blott af vetenskapsmännen utan af snart sagdt hvarje någorlunda bildad person antagna kopernikanska systemet. Derefter meddelar han, förnämligast med ledning af J. W. Drapers ,History of the intellectual development of Europe, en skildring af de strider, som den heliocentriska åsigtens målsmän måst utkämpa mot den katolska kyrkans styrande makter, samt at denna åsigts gradvisa utveckling till full klarhet, tack vare en serie sf storartade vetenskapliga upptäckter. — Af N. V. Ljungberg läsas uppsatsen , Ytterligare rörande kronologien af Jesu lefnad, ,Geumäl!e till H. M. Melin angående frågorna om Jesu dödsdag och det sjerde evangeliets äkthet, samt Genmäle med anledning af tvenne nya angrepp i tidningen Väktaren. I den förstnämnda uppsatsen, som obestridligen i likhet med hr Ljungbergs föregående afhandling om Jesu dödsdag och Johannesevangeliets rätt att betraktas såsom äkta, bär spår af ovanlig lärdom och skarpsinnighet, söker han ådagalägga, att Jesus är född i September år 7 före vår tideräkning, och att han uppträdde såsom lärare år 28 efter densamma, och han tillägger med imponerande bestämdhet, att man aldrig skall kunna lla några säkrare eller noggrannare bestämningar rörande tidpunkterna för dessa tilldragelser. Oförmögna att bedöma riktigheten af de resultater, hvartill förf. kommit, eller ens af den vig, hvarpå han kommit till dem, vilja vi ej vidare utlåta oss öfver denna uppsats, men med afseende på de nämnda genmälena tro vi oss tryggt kunna anmärka en sak, neml. att de ingalunda äro egnade att bekräfta sanningen at det gamla ordspråket: , Quo doctiores eo modestioresk. Vi t o ej, att den ton, som han sunnit för godt att antaga mot tvenne ej mindro sör lärdom och ssnille än för karakter högt aktade motstandare skall stegra vigten af hans argumenter i tänkando läsares ögon. A— A— —FArLL aQ:— SS KAR Errol VÖ,—241, —h————— — Småstycken i bunden och obunden I form u gifna af medlemmar af föreningen för sinnesslöa barns vård. Stockholm, 1570. IP. A. Norstedt Söner, kongl. boktryckare. Det vackra syftemål, som ligger till grund för utgifvandet af detta häfte gör det förtjent af en uppmärksamhet, som