Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 augusti 1870, sida 2

———— 2— ———— — lade ytterligare besallningar åt en mängd höfvidsmän för olika delar af bondehären, samt mottog inkommande berättelser från en och annan ströfvande hop, och så anmältes hans nåd erkebiskop Tuve af Lund. Det var nu lidet ett stycke på eftermiddagen, och i den stora slottssalen med sina små fönster skulle det rådt skymning, om icke en väldig brasa flammat från den stora och med rika uthuggningar försedda spiseln, hvarförutom tjocka vaxljus brunno i ett par silfverstakar på konungens bord. i När erkebiskopen inträdde, blef det alldeles tyst i salen. Konungen reste sig och gick den vördnadsvärde gumle till mötes samt helsade honom med all den vänlighet, som han kunde inlägga i ton och ansigtsuttryck, när han ville. Dock låg nu i hans ord ett uttryck at allvar, som tydligen betingades af den motvillighet, som erkebiskopen visat att hörsamma hans begäran om ett möte. — Varen välkommen till Sveriges konung, vördig fader erkebiskop Tuve — sade han. -— Det står till eder och icke till mig, att jag mottager eder som herre på edert eget slott . . . Annorlunda hade det kunnat vara, och Gud skall veta, att jag det helst hade sett! — I glömmen dervid, herre konung — genmälte erkebiskopen — att I ären mitt lands och min konungs fiende, och att jag icke kan lyda en befallning af eder utan att begå ett brott mot min rätte herre och konung. — Väl taladt, erkebiskop ... men dermed framtvingen I våldet. — Och jag underkastar mig det, herre konuag! -För eder sjelf, vördige fader — inföll konungen, i det han tog erkebiskopen vid handen och förde honom till en karmstol, som en af hans