böteborg den 8 Augusti. Gällde det nu började kriget, hafva v nyligen förklarat, en strid mellan j,det ädla, frisinnade, af höga idter hänfördfranska folket, Frankrike af 1789, å ens sidan, och det , preussiska junker äsendet jemte den hänsynslösa Bismarckska politi ken å den andra — så ,,skulle vi obetingadt stå på den förra sidan, trots vår stamförvandtskap med Tyskland och vår önskan, att den germaniska stammen må bilda en stark makt i mellersta Europa. Så säger också tidskriften ,,Iramtiden: gållde kriget Tyskland och Napoleonismen, vore det en strid , mellan å ena sidan det framåtsträfvande, frihetsälskande, med vetenskapens segrar krönta, med samvetsfriheten och kulturen solidariska Tyskland, samt å den andra sidan det sabelvälde, som började med att massakrera transka medborgare etc. — så ,, kunde ingen tvekan råda angående hvaråt vi borde vända oss med våra sympatier. Vi hafva också väntat detta af denna tidskrift, med hvilken vi bafva så många åsigter gemensamma. Vi hafva varit förvissade, att ,,Framtiden, lika litet som det stora flertalet af svenska folket, skulle ett ögonblick tveka att ställa sig på den sida, der man ansåge rättvisans och civilisationens sak ligga, och att således den olika ståndpunkten i detta fall berott på den skiljaktiga uppfattningen rörande den sida, hvarpå dessa höga idcer befinna sig. Vi hafva i en föregående uppsats, deri vi lemnat rättsfrågan beträffande krigets utbrott åsido, gifvit några skäl för den uppfattniggen, som bestämt våra sympatier, att striden är från den ena sidan till sitt upphof och sin grund ett rent dynastiskt krig, åstadkommet för att uppehälla napoleonismens svigtande byggnad, och från den andra ett verkligt nallonal-krig. då nästan hela tyska folket slutit sig samman att kämpa för sitt lands försvar och för sin hotade nationalitet. ,Framtiden åter påstår, att Irankrikes krigiska uppträdande r let officiella preusseriet, , bismarckianismen, som at tidningen betecknas med de starkaste uttryck, och hvars grundliga näpsande skulle vara ,en väsentlig tjenst åt tidens högsta idcer, åt nationalitetssträfvandet, åt folkfriheten, ja, åt den sanna protestantismen! . Tidningen anför dock inga skäl, än mindre något bevis derför, att striden verkligen gäller dessa båda motsatta elementer; han åtnöjer sig med att blott påstå att så är, och fortsätter derefter sina utgjuelser mot den presumerade fienden: bismarckianismen. Elt medgifves dock af, Framtidensåsom obestridligt och vigtigt att framhålla, nemligen att ,,Frankrike nu brutit freden utan giltig anledning för tillfället. Tidningen yttrar i detta hänseende: .Fravkrike har fått krig, emedan det med beådt mod och nästan till hvad pris som belst sökte ESAIAS ARE RSS AE VINET ITIS 3 R