H33333 —— de öfrige herremännen. Sjelf ville herr Ivar qvarblifva i staden och der invänta sitt folk eller ock, om detta ej kunde ske, dela ljuft och ledt med erkebiskop Tuve. Samtalet räckte länge. men just som herr Ivar reste sig för att lemna erkebiskopen. framträdde riddar Kuntz, som plötsligt blifvit utkallad, och förde vid handen en gammal biskopstjenare, hvilken med förskräckelsen målad i sitt anlete störtade fram mot sin herre. — Guds död! — ropade han och föll gråtande ned framför erkebiskopens fötter kungen är i Borgeby! — Kungen 1 Borgeby? — sporde erkebiskopen och herr Ivar på samma gång. — Ja, nådige herre — stammade tjenaren det var väl en timma förlupen, sedan eder fogde, stolts riddaren herr Kuntz, lemnade slottet, så fingo vi höra trumpeter smattra, och när vi sågo ut, så höllo väl tusen ryttare utanför porten och höfdingen för ryttarne, som kallade sig Thord Carlsson . . vi sägo vid fackelskenet, att ban hade samma sköldemärke, som konung Uarl sjelf... han tillsade eder höfvidsman att uppgitva slottet ... — Och min böfvidsman? — Sporde erkebiskopen i andlös oro. — an svarade tvärt nej till riddarens begäran ... — Godt, godt! — utropade erkebiskopeu det skall han hafva heder af i all sin tid! — Ja, om den blifver lång — fortsatte tjevaren. Kyappt voro slottets portar åter stängda, förr än den stränge riddaren herr Thord lät sitta af och storma .. de hade fört stormstegar med sig, och vi voro för få... nådige herre, Borgeby slott är i konung Carls händer. Det lyckades mig och några få med knapp nöd att fly derifrån .. de öfrige och eder tappre höfvidsman äro fångar. i — Så är ingen tid att förlora! — inföll herr (Rar — kommer konungen sjelf till slottet, så lärer