Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1870, sida 2

vånare att hylla den svenske konungen, hvilken uppehöll sig der i tvenne dygn samt härifrån utfärdade kallelse till så väl herrar som presterskap och allmoge att infinna sig hos honom och dagtinga om hyllning. Af Skånes städer på denna sidan var det nu Lund och Malmö, som han hade att vända sig mot, och han beslöt att först vända sig mot det förra såsom närmast i hans väg och äfven, emedan han der hoppades få erkebiskop Tuve att gå öfver på sin sida, något som var af synnerlig vigt, ty den ansedde mannen hade otvifvelaktigt dragit hela landet med sig. Här fans ingen enighet bland de store och från Seland och konungen kunde ingen hjelp komma, så länge drifisen betäckte sundet. Enskilde herremän samlade väl folk och redde sig till strid, men de kunde intet uträtta mot den svenska öfvermakten och enheten i fiendens rörelser. Erkebiskop Tuve befann sig i stora salen på Lundagård, såsom biskopsgården kallades, inbegripen i samtal med sin domprost, herr Peder Axelsson (Tott), också en af herr Axels på Warberg många söner. De båda herrarne beskärmade sig mycket öfver den onda tiden och det trångmål, bvaruti kriget försatte så väl dem, som landets befolkning öfver hufvud, då konung Carls kallelsebref till hyllningen ankom och hans förnyade begäran om ett samtal med erkebiskopen. — Hvad är att göra? — sporde erkebiskopen domprost Peder, i det han lade handen på kallelsebrefvet och såg med ett bekymradt utseende på den tilltalade. — Böja sig för stormen och bida tiden, är det enda råd jag vet säga — sade domprosten. — Men det är med mig, som med eder fader, stolts Axel, jag kan icke böja mig, om dermed menas, att jag skall säga ett och mena ett annat... Gifve Gud — tillade han och sammanknäppte sina händer mot bordskanten — gifve