Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 augusti 1870, sida 2

— Han vill tvinga mig! — sade erkebiskopen tankfull — nå väl... Danmarks lycka går framför min egen! Fort — tillade han — skynden, riddar Kuntz, och fören herr Ivar inför mig. Några ögonblick derefter stod ätven Ivar Axelsson inför erkebiskop Tuve. Det var en ståtlig riddare med ett par blixtrande ögon och en hållning så stolt, att blotta hans yttre kräfde vördnad. Men äfven erkebiskopen var en vördnadsvärd gubbe. Han hade bragt sig från ringa vilkor till den värdighet, som han nu beklädde, och det djupa ailvar, som talade ur hans blick och uppsyn, den värdighet, hvarmed han rörde sig, vore det ock inför konungen sjelf, gjorde, att ingen med afseende på honom tänkte på hans ringa början, utan endast på den främste mannen i riket näst konungen. — Minst af allt väntade jag mig att få se eder, herr Ivar, hos mig i denna stund — yttrade erkebiskopen till riddaren, som sedan han helsat gick fram emot den gamle mannen med en värma 1 blick och åthäfvor, som förundrade alla, hvilka befunno sig i rummet. — Jag kan väl förstå det — sade riddaren — det är allt för tvistens skuld, som råder oss emellan, och för den sakens skuld har jag ock kommit till eder. Riddarens utseende, som ingalunda motsvarade innehållet af hans ord, förvillade erkebiskopen, och derför kunde han ej genast komma fram med det förlikningsförslag, som han var villig att framställa. Men herr Ivar fortsatte: — Det är nu mitt förslag till eder, vördig fader, erkebiskop Tuve, att den enskildta tvist, som råder oss emellan, må hvila, så länge vi hafva fienden i landet... — Herr Ivar! — utbrast erkebiskopen och fattade rörd riddarens hand. (Forts.)