Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 2

stark betäckning, kom en skara ryttare, hvars hästar liksom deras, hvilka omgåfvo konungen sjelf, utmärkte sig för sin skönhet och storlek. De många sköldarne af olika färg och märke och likaså de många olika hjelmprydnaderna utvisade, att här red frälset, riddare och svenner. Så kom den stora massan af fotfolk, köpstadsmän och allmoge under otaliga ban6r. Till sist red en skara af tvåhundra riddare. — Min Herre och min Gud! — suckade erkebiskopen — den man finnes icke, som kan minnas, att så stor en här gått ifrån Sverige öfver Danmarks landgräns! och medan han ännu talade färgades himmelen norrut af ett eldrödt sken, som mera än härens storlek påminte erkebiskopen om, hvad som förestod hans land. Det var skenet från de gårdar, hvilka antändts vid framtågandet. — Detta är dock icke allt? — sporde erkebiskopen. — Ännu mera folk är ju i antågande, sägen I? — Jag skall rida dem tlll mötes att föra dem till konungen! — genmälte riddaren. — Men hvilka äro höfdingarne för de olika afdelningarne, och hvem har uppstält hären? — fortsatte erkebiskopen att fråga. — Konungen sjelf har uppstält bären — upplyste riddaren — och han är uti den konsten en mästare .. . Han har lärt sig den i mitt hemland och jag märker, att det är i de enskilda delarne en efterhärmning af bruket i olika länder af mitt stora fädernesland. — Ja, konung Carl vistades i sin ungdom länge utomlands! — Han har varit i Polen, Ungern, Österrike, Bayern, Meissen och Saxen samt vid Rehn! — förklarade riddaren.