Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 2

från det ordnade manskapet. Alla asdelningar af hären voro dock ej ännu komna, men konungen beslöt att icke förty gå öfver gränsen, emedan det myckna folket eljest skulle förderfva sitt eget land, sedan han efter öflig sed skrifvit och afsändt sitt fejdebref till konung Christian. Sedan konungen kommit in öfver gränsen i Fagerhults socken, vände han sig åt sydvest emot Herrevads kloster, der han aktade taga sitt högqvarter och invänta de antågande afdelningarne. Men öfverst i tornet på en liten landskyrka satt i en varm och fotsid pels erkebiskop Tuve och såg ut öfver vinterlandskapet, der den svenska hären tågade fram. Det var straxt på eftermiddagen, och Februari-solen bredde en underlig glans öfver de tusende harnesken och spjutspetsarne, och det förvirrade ljudet af de många sånger, som sjungos af de olika hoparne, framträngde brutet och missljudande till erkebiskopens öron, medan det dundrade och brakade i isen på sjön, der hären gick fram. Vid erkebiskopens sida stod en riddare med slutet hjelmgaller, hvilken beskref de olika afdelningarne. Först kom en stor afdelning på skidor med sitt serskilda banr. — Det är skidlöparebannet! — sade riddaren. — De äro lätt rustade och flyga åstad snabbare in den snabbaste häst. En stund förgick, så hördes ett doft ljud, som om en oerhördt stor ryttareskara kommit nedridande på isen, och kort derefter såg man ock hjelmbuskarna och harnesken skina i solen, omgifna af en lätt dimma, hvilken framkallades af le frustande hästarne, men drog bort för en lätt vind. Framför afdelningen red en storväxt ridlare med ett högt banör, hvarpå syntes Sanct söran till bäst i full rustning. — Det är rännebannet! — upplyste riddaren, ch den gamle erkebiskopen gjorde stora ögon, i