Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 2

trapporna. Dernere väntade en släde, hvari erkebiskopen satte sig upp och utan dröjsmål lät köra söderut. Han hade dervid icke en blick för riddaren, som stod der i en dyrbar rustning, inlagd med guld och silfver och med en mörkröd fjäderbuske utspringande från tigerhufvudet, hvilket satt som hjelmprydnad, och som äfven glänste i guld från hans eldröda sköld. Det såg nästan ut, som om erkebiskopen skyndat att aflägsna sig från den fiendtlige riddaren lika mycket som från den stora hären, hvars åsyn väckte hos honom både fruktan och sorg. Äfven bär stannade riddaren och såg efter honom en stund, innan han kastade sig upp på sin svarta häst och sprängde i väg norrut. Erkebiskopen kom från Helsingborg och var stadd på färd till Lund, då han fick höra att den svenska hären radan gått öfver gränsen. Han kunde ej motstå begäret att med egna ögon se denna här för att kunna mäta motståndskraften efter faran, och så begaf han sig till landskyrkan, der man sagt honom, att konungen skulle tåga förbi, och hit kom en konungens riddare för att å sin herres vägnar bedja orkebiskopen om ett samtal. Men medan erkebiskopen fortsatte sin resa till Lund och riddaren med tigerhufvudet ilade norrut, satt konung Carl i Herrevads kloster, omgifven af sina riddare och höfvidsmän, utdelande sina befallningar dels muntligen, dels skriftligen, men med en bestämdhet och en reda, som visade, att han var vuxen sitt kall att anföra den stora hären. Han utvecklade ock en sådan raskhet och kraft och var dertill så glad och upprymd till sinnes, att han spred den bästa stämning omkring sig bland riddarne och äfven i hären. TPAIOSNYA