Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 1

Till Danmarl ningen allt spändare. Mötet i Avaskär egde rum, men blef utan någon frukt. Konung Carl lemnade Kalmar och drog inåt landet till Moratorp, och deraf togo sig danskarne anledning att bryta upp och lemna mötet. Carl hade vidtagit sina försigtighetsmått, men de blefvo honom sjelf till skada. Det öfverfall från konung Christians sida, hvarom Magnus Gren talat, uteblef, och Christian sjelf flydde, när han fick höra talas om den svenske konungens rustningar, ut på flottan. I dess ställe visade sig för Carl faran från ett helt annat håll, ehuru hon dröjde något litet att infinna sig och derför icke alldeles kunde vinna den styrka, som hon eljest skulle hafva gjort, då Carls uppmärksamhet var upptagen på andra håll. Konungen begaf sig från Kalmar till Wadstena, men här fick han underrättelse, att man från Norge brutit öfver gränsen och härjat i Wermland, och kort derefter kom Magnus Gren med en flotta seglande uppåt Östersjön och satte folk i land vid Kolmorden, medan Olof Axelsson från Gotland gjordt en landstigning vid Stäkeholm och härjat och sköflat i Tuna län. Nu visade det sig tydligt, att Carl måste med svärdet i hand värja sin svenska krona, om han ville henne behålla, och på ett rådsmöte i Stockholm den 6 Januari 1452 beslöts på konungens uppmaning att gripa till vapen mot den förrädiske konung Christian. Och bud utgick öfverallt i riket, och så lifligt hörsammade man konungens befallning, att inom kort tid en här af50,000 man från skilda håll ryckte ned till gränsen, der Markaryd i sydvestra Småland bestämdes till mötesplats för de olika afdelningarne. När konungen sjelf kom till Markaryd och red fram genom de ändlösa skarorna, svälde hans bjerta af stolthet och segerdrömmar, och det gladde honom att se alla de bevis på tillgifvenhet, hvilka han rönte från bondehärens sida icke mindre än A