sprak hvarken var bölligt eller tillfredsställande. Konungen hade bestämdt vägrat att tillråda prins Leopold att träda tillbaka; å andra sidan hade han (Gramont) af spanske ambassadören mottagit underrättelsen, att prinsen frivilligt afstått från sin kandidatur. Lord Lyons uttalade sin förvåning öfver, att den franska regeringen icke nu ansåg hela mellanvarandet såsom slutadt, och tillade, att om nu Frankrike fullföljde saken än vidare, skulle det icke blott få Tyskland, utan hela lluropa mot sig. Gramont inskränkte sig till att svara, att det afgörande beslutet skulle tagas i ett statsrådsmöte den 13 under kejsarens ordförandeskap, samt att lagstiftande församlingen och diplomatien osörtösvadt skulle få underrättelse om beskaslenheten af detta beslut. Ännu samma dag hade lord Lyons en ny sammankomst mod Gramont. Ilertigen sörklarade, att mellanvarandet med Shanien nu var asslutadt, men att Prankrike icke uppnätt det allraringaste med Preussen. IIan uppliste derefter ett telegram från general Fleury, Frankrikes ambassadör i Detereburg, som berättade, att kejsar Alexander hado sändt en egenhändig skrifvelse till konung Wilbelm, hvaruti han bad honom bosalla prins Leopold att träda tillbaka; dessutom hade kejsar Alexander i de vänskapligaste uttryck uttalat sig angående Frankrike. Konung Wilhelm hade emellertid vägrat att gå in på kejsarens af Ryssland anspråk. Frankrike var nu nödsakadt att begära, det konungen skulle förpligtiga sig att för framtiden vägra sitt samtycke till prins Leopolds kandidatur. Franska regeringen måste använda försigtighet, på det icke samma fall skulle inträffa i Spanien som i Bukharest (prinsens hemliga afresa). Man mäste ha säkerhot för, att prins Leopold icke helt plötsligt uppdykade i Madrid och appellerade till spaniorernas ridderliga känslor. Frankrike fordrade derföre, att konung Wilbelm skulle ansvara för, att prins Leopold ej ändrade sitt beslut; i så fall skulle hela saken vara bilagd. Lord Lyons frågade, om han kunde gifva sin regering detta svar i kejsarens namn. Hertigen af Gramont svarade ja och skref följande ord på ett papper, som han lemnade lord Lyons: ,, Vi fordra, att konungen af Preussen skall afbålla prins Leopold ifrån att återupptaga sin förra kandidatur. Om detta medgifves, så är saken bilagd. Lord Lyons förmenade, att det vore högst osannolikt, att prinsen af Hohenzollern ånyo skulle uppträda som kandidat, men Gramont vidblef, att Frankrike var nödsakadt att vara försigtigt gentemot Preussen. Två af de intressantaste depescherna äro daterade den 13 Juli. I den första omtalas ett förslag från den engelska regeringen till konung Wilhelm om, att ban skulle gå in på Frankrikes anspråk. Detta förslag blef tillbakavisadt. Lord Granville underrättar lord Lyons om, att grefve G Bernstorff varit hos honom och åter upp-. läst ett telegram från grefve Bismarck, i t hvaruti denne beklagar sig öfver, att det blifvit gjordt konung Wilhelm ett förslag, hvarpå han omöjligen kunde ingå. Den andra depeschen af samma dag, från lord Loftus (engelsk ambassadör i Berlin) till lord Granville, berättar, att han haft ett långt samtal med förbundskanslern. Grefve Bismarck tviflar på, att saken skall låta bilägga sig på fredligt sätt, enär folkets sinnesstämning i Tyskland redan är mycket upphetsad genom fransmännens utmaningar. Han (Bismarck) har från Königsberg, Bremen, Hamburg och andra städer mottagit telegrammer, som uttala en liflig ovilja öfver konung Wilhelms alltför stora försonlighet och begära, att Preussen icke skall uppoffra det minsta af sin ära. Grefve Bismarck yttrar tillika den önskan. att engelska regeringen genom en förklaring i parlamentet offentligen skall aflägga vittnesbörd om, att den erkänner den preussiske konungens vishet och moderation. Denna förklaring skulle vara ett svar på Gramonts påstående i den franska lagstiftande församlingen om, att ,,de europeiska makterna hade erkänt rättvisan af Frankrikes sordringar. Bis-s si marck tillägger, att han från Paris fått h underrättelse om, att Frankrike icke är b tillfredsstäldt af prins Leopolds tillbaka-m trädande; i så fall skulle det vara klart, s att Frankrike endast begagnar den span-f, ska tronföljarefrågan som en förevändning att skaffa sig hämnd för Sadowa. För-i bundskanslern yttrade än vidare: EH Den tyska nationalkänslan är nu en gång väckt d ch Tyskland är fullkomligt i stånd att mäta sig ned Frankrike. Preussarne ha icke mindre förende till sin vapenlycka än fransmännen. Den sS. nesstämning, som råder i Preussen och hela lOyskland, fördrager icke någon förödmjukelse från 8! rankrikes sida. I händelse af en orättvis utnaning, måste striden mottagas. Vi önska icke criget, men kunna icke hålla oss lugna gentemot le stora krigsförberedelserna i Frankrike. — — — Jsm icke Frankrike hos Europas makter afgifver en sg. fficiel förklaring om, att det är tillfredsstäldt med b len nuvarande lösningen af den spanska frågan, ch om icke det hotande språk, som hertigen af h jramont fört, blir desavueradt, skola vi bli nöd-d akade att kräfva räkenskap af den franska regeingen. Jag för min del kan icke vidare ha nå1 on förbindelse med den franske ambassadören, S!l edan den franske utrikesministern haft slika ytt-I nt anden till Preussen inför hela Europa. m Lord Loftus slutar sin depesch med fölande anmärkning: — Det är klart för mig, att grefve Bismarck och s äl ec preussiska ministrarne äro missbelätna med en hållning, konung Wilhelm intagit till Beneetti. Inför den allmänna meningen i Tyskland OO! nna de nödvändigheten af att tillgripa atgörande! då ärder. Jag fruktar mycket för, att kriget är bj undvikligt.s J gi In depesch srån söljande dag — lord sde Dt. r — — — — —L—5 A — — QLC0o — —