Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 1

Erkebiskop Tuve. Drottning Karin dog, och konung Carl smälte i tårar vid hennes lik, och de små barnen gräto liksom de sågo sin fader göra, med undantag af den äldsta, Magdalena, som bättre förstod, hvilken förlust hon lidit. Det var den 7 September 1450. Drottningens lik nedsattes först i Svartbrödraklostret, men fördes derefter om vintren till Wadstena, der konungen låtit uppföra ett präktigt chor med en upphöjd minnessten. Ilit skänkte han äfven ett kostbart så kalladt ciborium eller ett skönt arbetadt förvaringsskåp för hostian. Man påstod att dess like icke fanns i Sverige. Men huru mycket än konungen sörjde, så var och förblef hans drottning borta, och dermed började ett nytt skifte i konungens lif. Dittills hade han på det hela taget seglat i medvind. Ånnu går det framåt, men han måste gå emot vinden. Först vände han sig mot de förrädare, hvilkas stämplingar han upptäckt i Arboga, och tack vare den ytterligare upptäckt, som han der trodde sig hafva gjort i gråbrödraklostret, var han åter böjd att förlika sig med sina fiender. Detta skedde på ett möte i Stockholm kort efter drottningens död. Erkebiskopen och biskop Sigge i Strengnäs återfingo sina län. Magnus Gren hade flytt ur riket och dömdes nu att återbetala af sin och sin husfrus egendom hvad han försnillat från kronan, eftersom ban icke enligt hvad han skrifvit till konungen infunnit sig i Söderköping att der redovisa.