Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 augusti 1870, sida 1

— —— — jag, som håller Nils Bosson för den tappraste man, jag vill bida, tills han talar, men så mycket mågen I veta, att så stark finnes icke en mur, att han kan skydda eder för mitt svärd, sedan Nils Bosson talat... Der hafven I mitt ord, och nu må vi skiljas! Otvifvelaktigt skulle det skarpa tillmäle, som låg i dessa ord, hafva framkallat det envig, som kort förut genom riddar Eygerts mellankomst kunde afstyras, om icke denne äfven nu sökt göra goda ord gällande. Och riddar Thure lät också å sin sida för de goda orden sin vrede ännu en gång falla, ehuru de i sjelfva verket blott voro en skärm, bakom hvilken han kunde med någorlunda bibehållen krigsära draga sig tillbaka. Faran var ock i dubbelt hänseende stor, dels för honom sjelf, som, om stämplingarne i förtid upptäckts, satts ur stånd att gagna och draga vederbörlig vinst af det hemliga arbetet, dels ock för detta arbete i och för sig och för alla dem, hvilka voro deruti inbegripna och utom all fråga skulle hafva vetat att i sim ordning hämnas. Så skildes då herrarne åt, och Nils och Thord blefvo åter ensamne. Huru de om qvällen talades vid, så stadgades allt mera Thords beslut att fullborda sin resa till herr Åke på Hjuleberg. Men det var nu en gång af ödet bestämt, att hon skulle blifva ofullbordad. På natten inträffade ett ilbud trån Stockholm. Det medförde bref till Thord från hans syster, jungfru Brita. Drottningen låg i själtåget. Hon hade talat om Nils Bosson och äfven om Thord och jungfru Iliana en gång, då jungfru Brita var ensam inne i sjukrummet, och hon hade tillika uttalat den önskan att få samtala med Thord, innan hon skildes hädan. Jungfru Brita hade då talat om sin broders färd till Hjuleberg, eftersom hon visste, huru kär drottningen hade hennes broder och hon icke kunde finna att hon skadade honom genom att omtala denna sak för den döende drott