Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1870, sida 1

11IDNIN(IENS BOLÅAGNS TKXCKEEEI. Må vi följa henne med våra välönskningar, att hon må återvända obefliickad utur denna jättestrid. Efter det kriget blifvit oundvikligt, bör man ej vänta någonting annat af hvarje fransmans patriotism. Sägom ett sista farväl till Fraukrikes ädla och tappra söner, till dessa fosterlandets martyrer, som gå att låta stycka sig för att hämnas sin anfallna heder och försvara sina hotade intressen. Sådant är åtminstone det officiella språket — ofta alltför litet enligt med sanningen. Th. le Gourienec. Samma tidning innehåller en präktig artikel af mr Fräderic Passy, em man, som vi äro glade att få räkna bland våra vänner. Redan, utropar den ädle författaren, förebådas inom affärslifyet ruin och undergång genom detta äskslag srån en klar himmel; redan gjutas i f.miljer, hvilka ännu ej aflagt sorgdrägterna från krigen på Krim och i Mexiko, tårar öfver dem, som skola gå bort för att ej mera återvända, Huru vansinnigt, huru förfärligt detta allt må vara, tillägger förf:n, så få vi underkasta oss det, om ock med klagan, om det är nationen sjelf, som i utöfningen af sin suveränitet, fattat beslutet och åtagit sig ansvarigheten derför, beredd att bära dess konseqvenser. ,En nation kan förstå sina intressen och sin lycka bättro eller sämre, men hon är dock allena berättigad att afgöra hvad hennes intressen kräfva, såvida hon ej vill förlora ända till sista skenet af oberoende och vä:dighet. ,Förutsatt att det funnes en fredens och krigets lag (un droit de paix et de guerre) så är det nationen allena, som hör varai besittning af denna fruktansvärda lagskipning. Hon allena kan, när hon anser stunden vara kommen att icke hushålla hvarken med penningar eller menniskor, störta sig i de stora äfventyren och besluta de yttersta offren. . Men det vi icke medgisva, det är att, på grund af upplysningar, som man vägrar meddela och som man sjelf förklarar otillräckliga, man i folkets namn håller ett språk inför henne och inför verlden, hvilket komprometterar nationen, som man ej ens bevärdigat att säga, hvarför allt detta sker. Det vi icke medgifva, det är att emedan en röst, vore den än så aktad och vördnadsbjudande, förklarat nationen engagerad, nationen, äfven om hon är af alldeles motsatt mening, skall böja sitt hufvud derför och lydigt vnderkasta sig, till sin egen och andras olycka, den bajonettens eller mitraljösens roll, som man kan behaga tilldela henne. 5Om det finnes en förödmjukelse, bland alla andra, som är egnad att revoltera hvarje själ, som ej förlorat känslan afheder, i dess innersta fibrer af natiouel och medborgerlig värdighet så är det denna. Och det är likväl denna förödmjukelse, hvars kalk Fraukrike nu tvingas att töma, i patriotismens namn! Förs:a påyrkar att folket, genom allmän omröstning, skall höras om det vill hafva detta krig. ,, Må man anställa, om man vågar, ett ,,plebiscite om kriget, lemnande åt dem, som veta hvad kriget är och hvad det kostar, full frihet att säga det it dem, som icke känna det. Man må icke säga, trots den uppenbara sannimgen, att Frankrike är engageradt, när Frankrike har hvarken talat eller ens blifvit salt i tillfälle att tala. . Frankrike — det är Frankrike, och insen annan. Vore det ej tid på, eftersom illfälle är inne; att Frankrike en gång gjorde detta begripligt för verlden, i det itt vi, i mensklighetens namn, gjorde en appel härom till andra nationer, hvilka ikasom vi äro alltför litet herrar ötver sina egna öden, men hvilka icke äro minlre än vi intresserade af att blif.a det? Vi vilja en annan dag återgifva flera röster i denna anda, hvaribland ett brer ill fransmännens kejsare och konungen af Preussen från den vördnadsvärde pastorn vid reformerta församlingen i Paris, Marin Pachoud, hvaraf man benäget lomnas ss en afskrift. Tvenne oss tillhandakomna nummer af Journal des Debats (för den 24 och 253 Juli) meddela, att i Lyon och Marseillo olkhopar genomtågat gatorna under ropen: ,folken äro våra bröder! lefve frelen! ned med kriget! lefve republiken!Iyon uppförde sig demonstranterna råldsamt, idet de inslogo fönstren i dervarande jesuit-etablissement. Arbetareklasen i Frankrike synes öfverhufvud betrakta crigspartiet och jesuiterna såsom medsammansvurna, dels emedan de se ultracatolicismens organer i Frankrike gå främst land de tidningar, som egga till hattulla cänslor mot Tyskland, dels emedan alltfrån 1851 Napoleon III vid vigtigare tillällen begagnat presterskapets intlytande r befästande af sin magt, hvarvid han