Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 augusti 1870, sida 1

gram Iran Svenske och Norske Konsuln 1 Danzig, fyrarne vid Hela och Neufahrwasser blifvit släckta. Stockholm den 28 Juli 1870. (113161 — Röster från Frankrike. I ett enskildt bref från en af Frankrikes ädlaste och mest kända män till Handelstidningens utgifvare skrifves bland annat: — — — ,, Vi kunna ej säga det alltför högt, men jag måste bekänna, att Fraukrikes press här beherrskas framför allt at politiken för dagen, vare sig för att göra opposition, eller för att behaga makten. Han förstår icke att det gifves frågor, som stå högre än så; hade han det gjort, skulle det som nu skett ej varit möjligt. Endast några få journaler hafva haft mod att, ännu efter krigsförklaringen öppna sina spalter för betraktelser af högre synvidd. Men de äro ett fåtal, och denna ställning af medborgerlig och nationell värdighet har icke blifvit i allmänhet så förstådd som den förtjenat. Vårt lands politiska uppfostran återstår ännu att göra. Skräflarne (les braillards) ligga ännu alltid öfver och mot sådant tal är det svårt att strida. Jag känner ganska hederliga menniskor, hvilka äro öfvertygade att Preussen har förolämpat Frankrike, derföre att Frankrikes styrelse har haft en mer eller mindre grundad träta med Preussens styrelse, och att det då gäller endast en sak: ,Frankrikes ära. Och denna fordrar då, att de skola låta döda sig, och framför allt skickar andra att låta döda sig, samt att Frankrike ruinerar sig och minskar sin befolkning. Detta i lyckligaste fall, ty, märk väl, man kan blifva slagen; detta har händt alla, till och med lrankrike, ja, till och med Napoleon 1:ste, som dock förstod sig på saken. Välan, att inse olyckan är ej att förtvifla, och jag förtviflar ej. Ni ser detaf inneslutna artikel. Det lider intet tvifvel att ju en vändning förestår i opinionen. Låtom oss då vara på vår plats. Utan att underkänna hvad vi äro, hvar och en i sin stad, skyldiga våra särskilda fädernesland, må vi begagna hvarje tillfälle att hänvisa till krigets fasor och lära de menniskor, som nu äro förvillade, att utom de armeer, som nu sönderslita hvarandra i folkens namn, det finnes, i alla länder, personer, som älska hela menskligheten och betrakta såsom likar och bröder äfven dem, hvilka de äro tvungna att bekämpa såsom fiender. I tidningen ,,Echo Nantais lästes den 16 Juli: ,En dag fröjdade sig fredens vänner i förboppningen att vårt land skulle undgå innu en gång krigets fruktansvärda olyckor. Men dagen derefter var allt förändradt. Krigstankarne voro de förherrskande, alla Frankrikes chauvinister skränade sina krigssånger och alla valutor unlergingo ett betydligt prisfall. Vi hafva lefvat tio dagar i denna grymma oro, sväfvande mellan fruktan och hopp. Ändtligen har i går regeringen våldsamt afhuggit den fråga, som höll Europa i väntan. Tärningen är kastad — vi hafva krig! Vi känna ej ännu de verkliga anledninsar, som kunnat förmå dem, hvilka hafva Frankrikes öden i sina händer, att fatta ett så hastigt och ansvarsfullt beslut. Men det skall väl ej dröja länge, innan i blifva underrättade om hvad vi böra veta. Likasom det ej vore nog med det relan existerande eländet och med den brist, om ytterligare förestår; det återstår oss itt dessutom ännu en gång bevittna baaljernas blodiga lek, att ännu en gång betrakta de lärda manövrerna af hundrausentals män, hvilkas enda uppgift är att slå hvarandra ibjäl. Man känner vår mening om detta slagtande i jätteskala, som kan passera ännu i det 19:de seklet och betraktas såsom ett nödvändigt ondt. Afvaktande den tid, då civilisationens ramsteg förjagat denna lemuing af barbariet för att åstadkomma ett menskligare sätt att lösa nationernas tvister, rysa vi rid tanken på de tusental af olyckliga, som skola falla offer för två eller tre orotiftares ärelystnad. Vi förfäras vid anolicken af de vansinniga summor, som skola uppslukas i denna tvekamp på lif och död mellan två högsinta nationer, vilka ej begära något bättre än att få räcka hvarandra en vänskapsfull hand. Vi fasa vid blotta tanken på de ohyggligneter, som det civiliserade Europa nu går att bevittna på de fruktansvärda förveckingar, som kunna uppstå af denna gräsiga sammanstötning mellan tvenne folk, ika starka, lika tappra. Vi våga ej dröja vid tanken på följlerna för Frankrike af ett nederlag. — Utan tvifvel hafva vi förtroende till franska nationens krigiska snille och till hennes söners mod, men hvem svarar för krigslyckans slump; hvem kan förutse ett krigs chanoer, och är ej mången gång en obetydlig tillfällighet tillräcklig att korsa le lärdaste planer och att göra de tapprastes mod och förtvislan onyttiga? Vi vilja ej vara olycksprofeter; vändom derföre vår själ från de dystra tankar, som bemäktigat sig oss, och låtom oss Ä111....