Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

NILS BOSSON STURE.) Historisk Roman i tre delar af C. Georg Starbäck. Han såg upp, och morgonrodnaden i hans hjerta steg högre, när bans blick föll på den underbart sköna jungfrun, hvilken stod der liksom en bekräftelse på engelens vink, sjelf en vivglös engel i sin hvita drägt, hopflätad om halsen af en ädelsten och sammanhållen omkring lifvet af en guldvirkad gördel, och med hela sitt hjertas rikedom strålande ur de sköna ögonen. Nu låg så tydligt den bittraste sorg uttryckt i jungfruns öga, att Nils fattade hennes hand, utan att längre kunna betvinga sitt hjerta. — Det är min kärlek, som drifver mig bort från eder ...! — sade han med darrande röst och utan att kunna återhålla den fuktiga glansen i sitt öga att svälla öfver och i form af en tår rulla utför hans manliga kind. Han kände, huru den liljehvita handen darrade i hans, och han hade knappt uttalat orden, förr än han ångrade sig. — Jag vet, jag vet — svarade hon så brådt — men jag trodde aldrig, att det var sanning. — IIvad veten I? — sporde nu Nils med värma — hvad veten I, Brita, som I icke hafven trott uppå? — Ått I haden en jungfru kär, och att I icke kunden vinna henne, emedan . . . Jungfrun öfverväldigades af sin rörelse. Hon måste synbarligen anstränga sig för att få fram orden, men ansträngningen tycktes kräfva allt hennes blod, ty hon stod der hvit som snö, och ) Se H.-TI N:o 170