Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juli 1870, sida 2

lin! Östersjöns vågor svälla af stolthet att få bära den hämnande flottan. Hvad vägen angår, så kännen I den, menar hr Jollivet. Upprop som dessa verka på sinnena, det kan ej betviflas, när man hör krigssånger på alla läppar. Vi vakna kl. 6 på morgonen vid tonerna af ,Mourir pour la Patrie och marseljäsen, och först när vi kl. 1 på morgonen gå till sängs, dör såugen bort för en timme eller två. Min uppassare gnolar: När som Malbruck (Marlborough) till strids skulle draga, Mirliton, mirliton, mirlontaine, När som Malbruck till strids skulle draga, Vi trodde han skulle komma hem etc. Luften genljuder af visor, som rimma med det eviga ,,gloire och ,,victoire och interfolieras med segerskrän. Hopen är lika viss om seger som den är öfvertygadatt Paris är , civilisationens medelpunkt. Men — det finnes icke förty tviflare i mängd, som bli otåliga öfver gatuskrikarne och ledsna vid att se druckna sjömän med fanor i hand ragla på bulevarderna under det ständiga ropet: Till Berlin! En lugn gentleman, som betraktade en af dessa demonstrationer, hvilka som lindstötar efter en döende storm svepa förbi kaffödörrarne, yttrade medlidsamt: ybet stackars folket tror, att dethär blir lika lätt som att spisa en dadel till frukost, och de glömma, att preussarne en gång kokat soppa i Luxemburgsträdgåren. Kleckan 9 äro bulevarderna öfverfulla, värdshusen likaledes, tidningskioskerna belägras, ,,besken och absinten regera från Grand Cafe till Vachettes. flvarenda timme af dagens tjugofyra kan kallas , absint-timmen. Jag höll på att stupa öfver två bluser, eller rättare: de voro nära att stupa öfver mig, der de raglade fram arm i arm enligt grundsatsen, att två icke slingra på en gång isamma riktning. Den äldre af dem förklarade för den yngre (som utan tvifvel var på väg att förses med den der renseln, i hvilken hvarje fransman bär marskalkstafven) hvilken väg armöen måste taga; han gjorde det medelst linier och cirklar, ritade med ostadig hand i den oändliga rymden; men jag fruktar, att militärvetenskapen icke vunnit mycket på hans föreläsning, ty kamraten stirrade under hela tiden på väggarne eller gatläggningen. På mitt vanliga kafö fann jag andra gargoner. Baptist, stackars gossen, hade tågat i kriget: Jules väntade hvarje ögonblick uppbrottsorder, Sebastien, en gammal gargon, var qvar, men hade blifvit tankediger. Han uppräknade med bedröfvad uppsyn en hel mängd unga min, som för en vecka sedan arbetade med framgång för en oberoende framtid, men nu blifva kanonmat. , Och hvad bli de väl värda om de återvända med lifvet? Deras gamla platser äro upptagne, de sjelfve för gamle att börja på nytt, och så ha de fått smak för ostadigt lif och dåliga seder. Monsieur, fortfor han, , bullret på gatorna är bara en muntration och betyder ingenting; vi tycka om en munter dag och njuta den friskt. Men gå in i husen, besök verkstäderna, rådfråga la vie intime, spörj familjerna, och ni skall erfara, om det bara är med dryckjom, gräl och skrål som Paris emotser det kommande blodbladet. Jag har en bekant, som med frukten af ett arbetsamt lifs mödor friköpt två söner från krigstjensten. Nu är familjen ruinerad, men barnen äro räddade från hvad tokarne på gatorna och de än större tokarne i tidningarne kalla la gloire. Ah, la jolie histoire! Och med ett halft sorgset la, la la! går Sebastien vidare med sina absintflaskor. Bokhandlarne i det palatslika Bazar de Voyage dela icke Sebastiens dåliga tankar om tillställningen; de ha tvärtom den lifligaste känsla för krigsäran, ty det är i deras magasiner, som de unga officersämnena från S:t Cyr köpa sina fälttågspersedlar, framför allt de med underbar rumbesparing inrättade renslarne. Enligt dessa köpmäns tanke skulle sjelfva yttersta domen förlora hälften af sin förskräcklighet, endast man vandrar den till möte med deras patentrenslar på ryggen. Jag har nu genomvandrat Paris från la Madeleine till höjden af Buttes Chaumont och sett folkhvimlet på dess gator . hvarje soldat med en bror, en syster, en fästmö vid armen... hvarje omnibus, nästan hvarje vagn fyld med krigare, öfverretade af vin och stridslust, och jag har kommit hem, öfverväldigad af känslan utaf den förfärliga, hejdlösa, mordiska magt, som en enda mans vilja släppt lös öfver verlden. Ått stridslusten trängt ända till märgen hos detta folk måste enhvar medgifva. Den hade gripit ätven de silfverhårige gubbar jag såg på bän