Rötmånaden har ingått med stark värme, hvarje dag 20 grader R. i skuggan : till stor välsignelse för höbergningen och asefter det nyligen fallna regnet, äfven för tsärsväxten. UTRIKES. TYSKLAND. Häktningarne i Hannover sortsara. Den 21 dennes har en grefve Alten-Ilenningen blifvit häktad på sitt gods. ,,Nordd. allg. Zeitung utpekar den hittillsvarande franske chargö daffaires i Hamburg, Rothan (elsassare), som en mycket farlig person och fäster regeringens uppmärksamhet på, att han icke ännu lemnat Tyskland, ohuru han för längesedan mottagit sina pass. FRANKRIKE. I en cirkulärskrifvelse af den 21 dennes till de franska ambassadörerna i utlandet har utrikesministern, hertigen af Gramont, I I framställt de skäl, som vållat krigsförklaringen mot Preussen. Det heter deruti: Åkn i all hemlighet af icke-officielt erkända mellanmän förberedd öfverenskommelse skulle, om detta icke i förtid kommit i dagen, hafva fört saskerna till en sådan punkt, att en preussisk furstes kandidatur till spanska tronen plötsligen skulle sblifvit tillkännagifven för de församlade cortesEn plötslig öfverraskning skulle, så hoppades man såtminstone, ännu innan spanska folket hade fått tid att betänka sig, hafva beredt möjligheten för att proklamera prins Leopold af Hohenzollern som. sarfvinge till Karl V:s spira. Europa skulle således stått gentemot en fait accompli, och i det man räknade på vår vördnad för den stora principen om folksuveränitet, gjorde man äfven räkning på, att Frankrike, trots ett förbigående missnöje, skulle förhålla sig lugnt i afseende på den öppet tillkännagifna viljan af en nation, hvilken — som man visste — egde våra sympatier. Så snart kejsarens regering blef underrättad om faran, betänkte den sig icke på att göra landets representanter och alla de utländska kabinetten uppmärksamma derpå, och mot detta anslag erhöll regeringen en berättigad allierad i den allmänna meningens dom. De opartiska ha icke heller misstagit sig om den oegentliga ställningen; de ha snart insett, att om vi än blifvit pinsamt berörda af att se, att det — i ett uteslutande dynastiskt intresse — föreskrefs Spanien en roll, hvilken så föga öfverensstämde med detta ridderliga folks lojalitet samt med de vänskapliga böjelser och traditioner, som fästa detta folk vid oss, så kunde det dock icke hos oss uppstå någon tanke på att förneka vår aktning för sjelfständigheten af dess nationella beslut. Preussen, som vi icke underläto att erinra om flera föregående preecedentia, tycktes ett ögonblick vilja gifva efter för våra berättigade besvär. Prihs Leopold afstod från sin kandidatur, och man smickrade sig med hoppet, att freden icke skulle bli bruten. Men detta hopp måste snart vika för en ny farhåga, och andra för vissheten om, att Preussen, utan att på allvar återtaga något af sina anspråk, endast sökte vinna tid. Det till en början undvikande samt sedan bestämda och öfvermodiga språk, hvarpå hufvudmannen för det hohenzollerska huset uttryckte sig; hans vägran att en följande dag hålla den afsägelse, som en föregående dag var gjord; den behandling, som kom till del vår ambassadör, hvilken genom ett muntligt yttrande blef afskuren från hvarje nytt meddelande angående ändamålet för hans förmedlande mission, och slutligen den offentlighet, som genom de preussiska tidningarne och vid meddelandet till de utländska kabinetten gifvits åt detta ovanliga beteende, — alla dessa på hvarandra fölJande symptomer på offensiva afsigter ha borttagit alla tvifvel, äfven hos dem, som mest hyst sådane. Bör man göra sig illusioner, då en suverän, som disponerar öfver en million soldater, med handen på svärdsfästet förklarar, att han förhehåller sig att endast rådfråga sig sjelf och omständigheterna? Vi hade kommit till den ytterligheten, då en nation, som känner, hvad den är sig sjelf skyldig, icke längre går in på ackord med sin äras fordringar. Tanken på att sätta en prins af Hohenzollern på Spaniens tron var för öfrigt icke ny. Redan i Mars månad 1869 gjordes oss ett meddelande derom af vår ambassadör i Berlin, hvilken genast anmodades att för grefve Bismarck tillkännagifva, huru kejsarens regering skulle betrakta en sådan eventualitet. Grefve Benedetti hade i flera samtal derom såväl med den nordtyske förbundskanslern, som med understatssekreteraren för de utrikes angelägenheterna, icke låtit dem vara okunniga om, det vi icke kunde dra sidan Pyrencerna. Grefve Bismarck förklarade för sin del, att vi ingalunda skulle bekymra oas om en kombination, som han sjelf ansåg vara outförbar, och i förbundskanslerns frånvaro förklarade herr Thile — i ett ögonblick, då Benedetti visade sig misstrogen, — på sitt hedersord, det prinsen af Hohenzollern icke var och aldrig kunde bli kandidat till spanska kronan. Det är billigt, att regeringen i Berlin inför historiens domstol får bära ansvaret för detta krig, som det kunde undgått, men som det velat. Och under hvilka omständigheter har det sökt striden? Eftertillåta, att en preussisk prins blef regent på andet Frankrike i fyra år lemnat bevis på en ständig moderation och med en måhända öfverdrifven samvetsgrannhet afhållit sig ifrån att åberopa traktater, hvilka voro afslutade under förmedling af kejsaren sjelf, och som nu godtyckligt åsidosättas, framgår af alla handlingar utaf preussiska regeringen, att den tänkte undandraga sig sina förpligtelser redan i det ögonblick, då den undertecknade desamma. Nordd. allg. Zeit. för den 24 dennes förklarar, att denna den franske utrikesministerns not ,från början till slut är osanning. Det heter der än vidare: .Mot ett sådant i hela den civiliserade verlden oerhördt beteende finna förbundskanslern och understatssekreteraren Thile sig nödsakade att både på embetsed och personligen förklara, att den IIOhenzollernske prinsens spanska kandidatur från den tid, då de fingo kännedom om, att det blifvit gjordt prins Leopold anbud, aldrig hvarken officielt eller privat varit föremål för samtal mellan dem och Benedetti. Från Brissel skrifves angående sinnesstämningen i Paris den 20 dennes: ,,Sinnesstämningen är ingenting mindre än entusiastisk, och i de högre kretsarne t. o. n. tryckt, emedan man misstagit sig i afseende på de sydtyska staterna.Prevost-Paradols plötsliga död har naurligtvis väckt stor sorg. ,Journal des lebats, hvars medarbetare han varit, yttar om den aflidne: ,,Denne mans död i omman af sin lafnad undan da Lo