Göteborg den 28 Juli. Aftonbladet och neutraliteten. Den i går pr telegraf omnämnda artikeln i Aftonbladet lyder sålunda: ySävidt vi kunna bedöma stämningen inom lansdet tro vi, att det korta tillkännagifvandet i Måndagens officiella blad (om neutraliteten) skall mottagas med allmänt bifall. Huruvida emellertid en dylik förklaring är egnad satt med ens nedslå alla slags farhågor, huruvida den ensam är tillfyllestgörande för vårt lugn och Jvår säkerhet under alla eventualiteter, under de invecklade, svåra och brydsamma förhållanden, som I möjligen kunna uppstå, det är en annan fråga, som man icke torde ha så lätt, som önskligt vore, att helt enkelt besvara med ett tillitsfullt ja. Kan man öfverlemna sig åt den illusionen, att den tid, i hvilken vi lefva, utmärker sig i afseende på de internationella förbållandena genom en sådan rättrådighet, billighet och humanitet, att det icke behöfs mera än att uttala sina fredliga afsigter, för att kunna vara fullt öfvertygad derom, att man far lefva i fred? Svaret ligger i den nyaste tidens shistoria. Vi behöfva endast återkalla i minnet Preussens beteende emot de tyska sydstaterna år 1866. De ville helst iakttaga den strängaste neutralitet, men erhöllo af hr v. Bismarck endast 48 timmars betänketid att välja emellan en allians med eller ett krig mot Preussen. . Vårt läge, våra hamnar 0. s. v. gifva åt vårt land under ett krig, der en af krigsskådeplatserna plir Östersjön, isynnerhet om detta krig skulle helt hastigt och oförmodadt taga en större utsträckning sån man från början kunnat eller velat tänka, en ssådan betydenhet, att man lätt kan tänka sig, att vi kunde komma i den ställningen, att icke så följa vår egen vilja, om vi icke äro i någon mån beredda, att göra denna vilja respekterad. Då uppstår ovilkorligen den frågan: äro vi besredda att möta alla eventualiteter? Ha vi vårt försvarsväsen så pass i ordning, att vi skulle kunna med någorlunda tillförsigt tillbakavisa oberättigade TJ fordringar och på vår egen botten tillbakaslå ett sderaf härflytande oförmodadt anfall, så att detta icke med ens omintetgjorde vår vilja och förlamade vår bandlingskrafi? Situationens allvar er uppriktighet och vi måste bekänna, att så icke är förhållandet. Visserligen kunna vi förlita oss derpå, att fosterlandskärleken i farans stund skulle flamma upp i klar låga; visserligen är vårt försvarsväsen nu i betydligt bättre skick än det oförsvarliga, hvari det befann sig 1863; visserligen ha vi i mån af våra resurser sökt lämpa oss efter nyare tiders krat på materiel, öfning m. m.; men vilja vi icke med lit bedära oss sjelfsa, så kunna vi icke dölja för oss, att vi icke äro rustade till ett skyndsamt och kraftigt försvar. Vi vilja icke nu trötta läsaren med en utförligare framställning af bristerna i vårt försvarsväsen; men vi önska, att den, som med anledning af tidsomständigheterna vill sätta sig närmare in i saken, måtte genomläsa K. M:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof innevarande år, i hvad angår anslagen till 4:de hufvudtiteln eller, om detta tilläfventyrs är för besvärligt, kasta en blick på några siffror, som vi bland de mera talande sådana, hemtat ur berörde proposition. Den 1 November sistl. år uppgaf generalfälttygmästaren vår tillgång på Remingtonsgevär vid samma års slut i rundt tal till 52,000 st., och då under innevarande år 22,000 dylika äro under arbete, skulle vid slutet af nästkommande December månad hela antalet af krigsdugliga gevär utgöra omkring 75,000! Vid 1869 års slut funnos i förråden patroner till dessa gevär till ett antal af 5 millioner, och innevarande års tillverkning uppskattades till 3 millioner, hvadan, med afdrag af förbrukningen under året (1,300,000 st.) vår tillgång på patroner vid innevarande års utgång skulle utgöra 72 millioner — således med omkring 217 millioner understiga det antal, som krigsstyrelsen ansett tör armens behof oundgängligen nödvändigt. Vårt saltartilleri räknar pu visserligen 25 bätterier med 150 kanoner af nyare konstruktion, men en stor del deraf saknar ännu de nödiga — trossfordonen. . En annan mörk punkt, som vi redan för några dagar sedan vidrört, är Karlskrona. Representationen bar visserligen icke utan skäl vägrat anslag till nya befästningar derstädes och fullbordandet af påbegynta; ty dels äro Karlskronas fem inlopp nästan omöjliga att med våra resurser nöjaktigt befästa, dels har klokheten under vanliga förhållanden bjudit att koncentrera befästoingsarbetena på ett enda ställe, tills det blir färdigt, och att icke plottra bort arbetskrafterna på alla håll, utan att ha något som duger, då det ligger i klar dag, att en svag och oduglig sjöbefästning är sämre än ingen, emedan den endast blir en råtttälla för garnisonen och genom sitt fall bidrager till att demoralisera landet. Nu är det emellertid ännu i närvarande stund ett faktum, att Karlskrona är hufvuddepoten för våra maritima resurser, och fråga blir derföre, om det är lämpligt att, tills möjligen förhållandet kan bli förändradt, under allvarliga tidsomständigheter ha det så stäldt, att en fiende eller en krigförande makt, som, utan att ha förklarat oss krig, med ett slag ville förlama vår handlingskraft och göra oss oskadliga (såsom England i förhållande till Danmark i början af detta århundrade) skulle kunna utan risk och besvär gå dit för att på några timmar ödelägga hela etablissementet med allt, hvad dertill hörer. I bilagorna till förbemälde k. proposition finner man följande yttrande af chefen för fortifikationen: ,Om Sverige råkade i krig med snart sagdt hvilken som helst af sina grannar, skulle Karlskrona i sitt nuvarande ofullkomliga försvarsskick efter all sannolikhet blifva operationsföremål för fiendens flotta. För oss återstode att genom provisionella anläggningar söka afhälla fienden, ehuru med föga utsigt att deri lyckas, eller ock att genom etablissementernas utrymmande och fästningarnes demolerande minska fiendens triumf. Båda dessa saker skulle kännas påkostande och förödmjukande, då det gäller den sedan två ärhuadraden erkända hufvudstationen för Sveriges flotta, hvars fall icke kunde undgå att göra ett för oss olycksbådande intryck i Europa. En flottstation och örlogshamn, som icke kan försvaras, skulle icke kunna undgå att vara ett ständigt föremål för oro och bekymmer, tilldess den blefve antingen satt i försvarbart skick eller — utrymd! Vi veta, att deras antal är stort, som hylla satsen: ,, kommer tid, kommer råd och som mena,