Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juli 1870, sida 1

al Tenr gämmaldågs DOTnCradt SKrändsmod, är visst! Göteborgs Iandtverksförening svarade emellertid både bestämdt och värdigt i denna sak, och hr Ulomstrand infann sig vid mötet, der han — jag kan sägå det på förhand — var och är väl behöflig, d. v. s. genom att ingjuta ett nödvändigt intelligent element i förhandlingarne. PDetta var det ena karakteristiska. Det andra var, att, vederbörande i Urebro beslutat, att mötet skulle vara slutet, och att ej någon referent för dessa ,förb. ton föllo sig — skulle få tillträde. Denna uppfattning lärer — jag tror mig bestämdt veta det — delats af den man, hvilken på förhand ansågs sjelfskrifven till ordförande ochäfven blet det, spegelfabrikören m. m. C. Th. Svanberg från Stockholm. Att denna ädla afsigt, hvilken i Söndags afton genom åtskilliga terken och under tillkännagass för de anlända reserenterna, tillintetgjordes, torde väl få tillskrifvas åtskilliga icke-örebroare bland mötesdeltagarne. Emellertid voro de resp. referenterna, då de i dag kl. 9 f. m. begåfvo sig till nya solkskolehuset, hvars stora sal upplåtits till mötet, så beredda på att blifva afspisade, att det var med den största öfverraskning de vid sitt inträde fingo höra hr ordföranden ,, högt och öppet tillkännagifva, att mötet vore tills gängligt för allmänheten. Ordföranden i Örebro handtverksförening, skräddaremästaren Zetterlöf, helsade mötet välkommet, hvarefter fabrikör Svanberg från Stockholm utsågs till ordförande samt inspektor A. Falk från Örebro till sekreterare. Hr ordföranden skötte hela dagen sitt värf med en magnificence å la Schwan, som slog mötets deltagare med vyrdno, men ock med samma -betänkliga brist på verklig uppfattning af en ordförandes skyldigheter samt logik, som ej sällan äfven utmärkte ofvannämnda parlamentariska ideal. Sedan öfver halfannan timma, hvaruntidningar — såsom orden i Söndags af-i Å — — AA MAA AB — — F — S— F—2— —— — —— 3—-—— RA AR oc (RR ot — —— — der den opartiske betraktaren lifligt kom att erinra sig den at Dickens i ,Liten Dorrit förevigade ,intrasslingskomitcen, åtgått för att diskutera frågan, om ickedeputerad från handtverkssörening skulle ha rätt att deltaga i mötets beslut, beslöts, att denna förmån skulle meddelas; handtverkare, till ett maximiantal af 10, från stad, der icke bandtverksförening finnes. Örebro-programmet antogs sedermera till utgångspunkt för diskussion. Det lyder som följer: 1:0. Då fabriksoch handtverks-industrien icke befiunes i den lyckliga ställning, som är att önska, så frågas, hvad är orsaken dertill och hvilka medel erfordras för att höja denna industri? 2:o. Uppfyller den lagstiftning vi nu ega, angående fabriksoch handtverks-industrien, i asscende såväl på näringsfrihetens utsträckning, som i fråga om rättsförhällandena emellan arbetsgifvare och arbetstagare, de skäliga anspråk derpå, som näringsidkarne kunna hafva, eller äro några förändringar deruti nödiga, och hvilka? 3:0. Är den fria tullagstiftningen hämmande för fabriksoch handtverks-industrien i riket; och i så fall, frågas, på hvad sätt anser mötet nödiga rättelser skola kunna ernas derutinnan? 1:0. ÅÄro sabriksoch handtverksidkarne i behof af förlagskapital; och i så sall, på hvad sätt skola sådana kunna på lämpliga vilkor erhållas. Nu begärde och erhöll br Blomstrand ordet. Han föreslog, att man skulle kasta om de uppställda frågorna och börja med n:o 2, hvilket förslag äfven antogs. Klockan var nu framåt elfva, och på ordf:ns proposition beslöts, att en liten sfirabend skulle hållas midt på blanka TI förmiddagen. Värdens i Strömparterren förråd af sodavatten samt det nyupptäckta trikinmotgistet konjak fick en liten nätt förminskning. Klockan half 12 börjades det igen. . Hr Blomstrand strök sitt skägg, spände blicken, som han är van, och begärde ordet. Talarens exceptionela ställning vid mötet anfördes såsom en orsak till, att han först begärt ordet. Frågan: ,,Uppfylsder den lagstiftning vi ega, angående fapriksoch handtverksindustrien, i afsesende på näringsfrihetens utsträckning, de skäliga anspråk derpå, som näringsidkare kuona hafva? ville talaren besvara med ett: nej. Enhvar måste instämma uti, att industrien i vårt land hvarken motsvarar industriidkarens befogade eller landets skäsliga anspråk. Ialaren beklagade, att man I vid utförandet af den författning, som 1864 utkom angående utsträckning af närings, I fribeten, ej tillämpat den bekanta regeln, t som säger, att man icke skall kasta ut fl barnet med badvattnet, samt ställt denna I författning i strid mot det sunda medvetandet, hundratals erfarenheter inom landet esamt exempel utifrån. Då man nu högt j orätt att genast skrika, att det är bevis på protektionism. Skräförsattningarne äro mycket äldre än protektionismen och allt r.hvad man brukar kalla försök att genom tullagstiftningen reglera missförhållandena inom industrien. Skråväsendet var emellertid ej blott till bästa för handtverkarne, det var äfven at gagn för allmänheten. Att med stöd af de gamla erfarenheterna söka till ett bättre ordna de nuvarande förhållandena vore det mest berättigade. Lägon sorts skranka måste göras i näringssriheten, dock så, att man ej ligger band på individens frihet att skaffa sig arbete, och vissa garantier måste finnas för skicklighet hos handtverksarbetaren. Talaren fruktade ej så mycket den konkurrens vårt lands handtverksoch inilropade efter skydd åt arbetet, vore det f 1