Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juli 1870, sida 2

som nu hade farit i hufvudet på hans herre. Den häftiga ridten fortgick hela milen framåt, saktades väl sedan något, men hästen tycktes ändock icke fort nog kunna föra sin herre fram. Först vid middagen togs ett par timmars rast. Men Nils var tyst och sluten. — Kung Carl! — utropade han ett par gångor, och deremellan äfven: — Thord! —; men för öfrigt tycktes han icke hafva tankar för något annat och allra minst för sig sjelf. Brodde var liksom hans andra jag och styrde för allt. Han var väl ej ett helgonsmycke, tvärtom det lådde mycket af jordlifvets stoft vid honom, men han var dock liksom en ersättning för den förlust, som Nils frivilligt gjort. Och är den renaste tillgifvenhet, den oegennyttigaste kärlek af något värde, så är det visst, att Nils, den af sin konung misskände och för sin konungs fiender förhatlige riddaren, när han nu drog sig tillbaka i någon undangömd vrå, var följd af dessa skatter, om de ock bodde i en fetaliebroders barm. Dagen derpå om qvällen redo de in i Wadstena. Här vistades drottning Karin. Hon hade varit stadd på resa ned till Fogelvik, men öfverfallits af ett så häftigt illamående, att hon måst dröja först i Linköping, och, sedan hon något återhemtat sig, derifrån begifvit sig till Wadstena, der hon vistats allt sedan under vården af en örtkunnig gråbroder, som af en drottningens riddare fått veta om hennes sjukdomsfall i Linköping och derför dragit ned till Wadstena, dit han anländt blott ett par dagar efter drottningen. Under den kunnige gråbroderns vård hade drottningen befunnit sig synnerligt väl, ehuru ett häftigt anfall kort efter hennes ankomst till Wadstena på nytt lade henne på sjuksängen, hvarifrån hon dock åter uppstigit något mer än en vecka före midsommar. Då hade gräbrodern begifvit sig till Stockholm och Upsala, men på drottnin-!